Aftonbladet – 14 november 1851, sida 2

svalkar så godt... 0, bör jag klaga när jag funnit en sädan syster!, Baronen lade äfven sin andra arm kring: Iherese och vidrörde sakta hennes hals med! sina läppar. Instinkten vaknade ... hon rodnade och öste sig med en hastig rörelse från hans omamning. ,Jag besvärar dig, sade han med sorgsen blick och ton; c, förlåt mig, Therese, om jag vågar räkna för mycket på din vänskap, ditt deltagande! . .. Du erinrade mig, dig sjelf ovetande, om min evigt sörjda, oförgätliga mor, och det var som jag på en gång fått ånyo trycka benne till mitt hjerta... förlåt, Baronen hade skickligt anslagit en ny sträng, som fann djup genklang i den unga qvinnans bröst. Min goda Claös,, svarade hon med bruten stimma, bed mig ej förlåta sådant! Din rörelse var ju så naturlig... ack ja, vid en moders minne kan man förgäta allt annat., Om du visste hvad hon var ädel och god, hur hon höll af sin ofta felande och ostyrige, men alltid innerligt älskande, gossels Då liknade hon min egen, Claös!... Så, just så, var äfven hon. Jag tror dig, min syster... och så mycket förr, emedan . . . du, som sagdt, ibland påminner mig så lifligt om den älskade hädangångna . . . du har min moders röst, och samma miida, Jjufva, älskliga väsen. Goda Claös!, Ju närmare jag lär känna dig, ju mera öfvertygad blir jag att du skulle omfattat henne med all en dotters ömhet... vi skulle båda varit hennes barn... delat hennes kärlek... o Therese, om våra mödrar videt,:. Jag skulle säkert äfven ha älskat din . . hon föreföll mig så huld och vördnadsbjudande.n