Aftonbladet – 13 november 1851, sida 3

ett helt lif fullt af nya förhoppningar och fröjder. Therese nändes ej upplysa gubben om sin egentliga mening, och att i sorgen eter moIren blandade sig en smärta och fnktan af innu bittrare art... hon skulle ej för allt i rerlden velat beröfva honom den glädjande ron på hennes lycka och Sebastians förträffighet, ty hon kände ju sjelf hvad det ville säga att förtvifla om båda och nödgas berakta sin man som hycklare, alltsedan hon tvangs till en jemförelse mellan hans olika eteenden, utan att ens mer våga afgöra hvilsetdera utgjorde hans rätta karakter: kölden eller värman, lättsinnet eller allvaret! Denna pinsamma osäkerhet öfverflyttades till och med på hennes egna känslor, -hvilka nästan alla upplöste sig i tvifvelsmål och rädsla, och den olyckliga Therese visste knappt i något fall hvad hon skulle eller borde tro. Hur lätt hade det dock ej ännu varit för dem, kring hvilken hennes tankar rörde sig, attt återge lugnet och sällheten åt detta unga, beedragna, oerfarna hjerta; men för honom var : qvinnan blott en leksak, ett tidsfördrif och haan hade vant sig att betrakta henne med allttför liten sann aktning och uppmärksamhet att ens göra något undantag för sin hustru. Lagmannen och kammarjunkaren voro nu resta. Du vet, min engel., sade den sednare, som : alltid förutsatte Therese öfvertygad om motsatsen af hvad hans gerningar predikade, yttrat vid afskedet, vhur obeskrifligt ogerna ag lemnar dig allena, men -la necessite na soint de loi — man måste finna sig i allt... Adieu mamie, mamour, ma jolie petite bouchonne!n . (Forts. följer.)