sked, men nu var hon icke hågad dertill Ivertom vände hon efter första afskedstagningen mer än en gång tillbaka för att sluta våde honom och sina andra kära i famnen, och det var nästan med våld som kammarunkaren omsider fick bära henne ut iracken. Mamma! ropade hon, ännu för sista gånsen din hand! Till återseende, mitt barn! svarade moIren; i nästa månad komma vi! Gud välsigne lig! .. om Släden flög af. För himmelens skull, Theese, lugna igt. bad kammarjunkaren, kom håg, min engel, du har nu mer än ett dyrvart lif att svara för. Ack Sebastian! Det är som jag denna sång skulle taga farväl af hela min lyckan, nyftade Therese, no, att vi aldrig behöft lemna Billingsholm !, Är dig då det egna hemmet redan så viIrigt? frågade kammarjunkaren i ömt förerående och sorgsen ton; det var en tid, ej å längesedan, då Therese försäkrade att jag tgjorde hennes högsta lycka.n O, ja, ja! blott du odeladt, som nu, tillhör nig; men der, du vet det nog, der borta, får vu du ej vara densamme, der käns det så fta tomt och kallt och ensamt.s Och det kommer sig deraf, att min Theese är en liten älskvärd svärmerska, som drömt ig en af dessa landtliga idyller, hvilka ej nnas i verkligheten, men der man ständigt år och suckar för hvarandra, utan annat mål ller värf än sin kärlek. Tro mig, barn! så-. ant kan taga sig väl ut i en roman, eller! issa små öfverspända hjernor, men eger lyckgtvis ingen motsvarighet i det praktiska lifet. Jag säger lyckligtvis, ty det skulle snart! änka menniskan under djuren.n Du förstår mig ej, Sebastian! Ja önskarj isst inte ew sådant lif som du talar om,