sade hennes nyväckta misstankar. Borde hor då mera oförtäckt hafva yppat dem, och fin ner läsaren heamnes fruktan att göra det onaturlig eller klandervärd? Från denna dag var hennes oblandade, korta lycka försvunnen. Väl var det sällan hon märkte något uppenbart prof på sin mans missnöje, och hon undvek så noggrannt som möjligt att gifva honom anledning dertill; men detta rädda, oaflåtliga aktgifvande på sig sjelf, i förening med den stränga återhållsamhet hon nu mera ålade alla sina känslor, kunde ej verka annat än tryckande och menligt på en så liflig natur. Hennes blickar voro ofta irrande och oroliga, hennes glädtighet var tvungen och hennes kinder bleknade. Den sista omständigheten tillskrefs väl den intressanta belägenhet, i hvilken man förmodade att hon befann sig, och på hvilken hon äfven sjelf skyllde sin förändring, då hon efter fyra månaders äktenskap hemkom att tillbringa julen hos föräldrarne. Den stackars Therese nekade sig till och med den trösten, att i det trogna modershjertat få utgjuta sitt eget; hon ville ej bedröfva med — kanske ej heller tillstå — sanningen, att modrens fruktan icke varit ogrundad, och att hon kände sig mera rädd och främmande nu, än då hon först inträdde i den nya omgifningen. Emellertid var det som om här i vhemmets hennes lycka på nytt velat uppblomstra i all sin skära kolorit. Sebastian var åter den ömmaste, uppmärksammaste älskare, som snarare sökte än undvek tillfällen att inför alla visa hur kär han höll sin dyrkade Thereses — och föräldrarnes ömhet, den lille brodrens hjertliga smekningar, de gamla, kära vanorna som hon återfann och hvilka uppväckte barndomens glada minnen — allt bidrog att här pinyttföda hennes hjerta och återlifva hennes opp.