Aftonbladet – 12 november 1851, sida 3

om i sin ordning endast framkallade hopp ch förtjusning. Vid minnet af de förra grep henne åter viflets mörka, sargande demon. Hvem var emte henne den lidande, och för hvem? Syfade han på sina egna förhållanden eller visste jan Sebastian vara skulden till någons olycka? Ju längre Therese tänkte på den sednare möjigheten, ju större växte hennes ångest och won tyckte slutligen att åans skuld öfvergick vå henne sjelf. Om han till exempel för henres egande krossat, förskjutit ett annat hjerta, yorde icke äfven hon få umgälla det ochi sin yrdning blifva tillbakastött och öfvergifven? Förgäfves sökte hon nu att trösta sig med svågerns försäkran: dig kan han ej annat än ilska och tillbedja — ty huru kan det bringa lycka som är röfvadt från en annan — kanske ätföljdt af ve och förbannelser? ..-. När kammarjunkaren sent och uttröttad hemkom från den, hans tålamod pröfvande rådskammaren, fann han sin hustru i en sinnesförfattning som ingalunda förbättrade hans ege dåliga humör. Min Gud, Therese, hvad fattas dig?s frå. gade han, i en ton som föreföll den armåö qvinnan långt mera otålig än öm och delta: gande, du ser ju alldeles förgråten ut! Må du illa, så låt oss strax hemta doktorn! Nej, älskade Sebastian! . . . jag har blott... varit ledsen . .. det käns så... tungt och un derligt att... sakna dig... jag hoppas, Ja tror det nu skall bli bättre. Men, min vän, du vet ju det är mig all deles omöjligt att beständigt omgifva dig ehuru det skulle vara mig mycket kärt. Da gar som dessa äro alldeles icke angenäma men min tjenst måste jag ovilkorligt sköta den blir mig blott svårare om jag skall nöd cas tro dig sitta och sörja, medan jag sjel her ingenting mindre än roligt.s Förlåt mig, dyre Sebastian, jag skall bjud till att icke mer vara så barnslig... 0, Ja 11 uppbjuda hela min förmåga att i allt, all ilsa som du önskar, och alltid känna mi nöjd och lycklig em jag blott får tro att..