Aftonbladet – 11 november 1851, sida 2

stigt jag nu, när det behöfs, lär mig den störa och vigtiga konsten: att alltid sitta med båda ötterha nere på golfvet, gå lagom fort, tiga när jag ville tala och tvertom, se likgiltig och trött ut, när jag i sjelfva verket icke låter något undfalla mig och är rätt road, helsa olika artigt på skilda persofier och vid olika tillfälleh, m. i. m. fi. som icke så noga kan specificeras, men lärer anses höra till göd ton; 0! jag försäktrar mamma, att allt sådant skall fördubbla nöjet för mig och Sebastian på tn man hand, ty äfven Kan, ehuru vån dervid, inner det högst löjligt, och rär menniskorna med flit vilja göra tråkigt åt sig sjelfva må andra åtminstone få skratta åt deras dårskap; jag unnar dessutom hjertligt gerna hvar och en att ha lika roligt på min egen bekostnad.e Tyvärr, Therese,, invände modren, fins det mycket annat af större vigt och betydenhet som jag fruktar du aldrig skall kunna vänja dig vid eller föga dig efter. Du anser allt för tfillåtligt och oskyldigt som icke är något ondt eller sårar dygd och sedlighet, men vet, mitt barn, att verlden dömer mer efter skenet än verkligheten öch tål snharaft ett brott begånget under den yttre änständigheteris täckmantel än en obetydlig, kanske just af renhet härfluten glömska, elör ettoförsigtigt trots mot luthpha och merendels förnedrande fördomar. Jag har måhända begått ett stort misstag som icke uppfostrat dig efter dessa begrepp, ehuru jag aldrig gillat, aldrig kan Kömma att gilla dem, men just emedän jag icke gjort det, har jag öäskat och hoppats få se min Therese stanna på en obemärktare plats, der du kunde gagna och lyckliggöra utan att vid hvart steg behöfva hejdas af frågan: passar det? som så ofta afkyler och hindrar vår egen sällhet. Men pmarmma, återtog Theröse, och lutade sin rodnande kind mot mödrens barm, sbero: ej sällheten egentligen af dens bifall som man älskar? Må verlden också tänka och tadla hur dön Vill — med ett rent satnvete öch Seba:stians Kärlek kan jag döck Sldrig Bli dar än Tyckfig.s :