Aftonbladet – 11 november 1851, sida 1

TVÅ SYSKON — OCH GAMLA BEKANTA AF FÖRFATTAREN TILL Småplock ur min Dagbok. Mötet var slut och vi beredde oss att bryta upp från exercisplatsen. Jag hade nemligen sedan ett par år varit anställd som bataljonsläkare vid .....regemente, hvars bildade och ansedda officerskår bemötte mig med en förtrolighet och välvilja, som jag alltid förvarar i tacksamt minne och som äfven bidrog att skingra det svårmod, hvilket ännu fortfor att då och då låta känna sig på bottnen af mitt sinne. Sorgen trifs ej rätt på vågen, sjunger man, och jag skulle vara färdig att påstå detsamma om heden. Den krigiska anstrykningen, det rörliga lifvet, de unga, muntra kamraterna, med hvilka man dagligen är tillsammans — allt gör att man skäms, om ej) annat, att visa sig mulen och sentimental; och säge hvad man vill, kan i vissa fall ett yttre tvång vara ganska helsosamt. Så har jag åtminstone funnit det med mig. Den nyss tillsatte auditörn, Wilhelm Stålbrand, och jag bodde vägg om vägg med hvarandra. Han var visserligen några år yngte, men som det aldrig varit min sak att göra ålderns företräden gällande eller med min förvärfrade visdom svka -imponeran på ungdomen, blefvo vi snart de bästa vänner, och Wihelm förtrodde mig utan tvekan alla sina förhållanden. Under hans glada, skämtande yta hade jag snart i obevakade ögonblick trott mig märka spår till en hemlig sorg, och äfven detta drog mig närmare till honom — det var ju straxt en öfverensstämmelse mera? Se här hvad han efterhand lät mig inhemta. Wilhelms far, lagman Stålbrand, hade gift sig sent men tidigt blifvit enkling. Den ännu lefvande sonen var enda frukten af hans äktenskap och knappt ett par år gammal när modren dog.