Aftonbladet – 11 november 1851, sida 1

och barnen voro de lyckligaste, enigaste syskon man kände. Att Therese ännu vid femton års ålder var samma ,yra, oskickliga unge som förut, fortfor väl alltid att vara en salvelse för många goda, deltagande vänner, men i ett annat hänseende började hon deremot väcka farhågor hos en och annan om sin egen dotters utmärkelse och företräden öm och sorgfällig moder — farhågor hvilka man till och med för sig sjelf sökte neka och förlöjliga, ehuru det föll sig mer och mer svårt och betänkligt. Den långa, fula, hankiya figuren började nemligen få rundning och proportion; den mörka, beniga halsen, de smala, båknottriga armarna hvitnade och blefvo fylliga — anletsdragen regelbundna och harmonierande, sedan hon till och med nvext i sina onaturligt, stora ögon, och håret som man i det längsta påstått skulle bli eldrödt, fick i stället en mörk bronsfärg, som klädde henne oförlikneligt väl, — kort sagdt: Theråse hotade att bli en verklig skönhet och — höll det äfven. För den lille, åtta år yngre brodern var och förblef hon på en gång den ömmaste vårdarinna och den gladaste leksyster. Af henne lärde han sina första kunskaper; till henne förtrodde han sina små bekymmer och sin sorg; med henne jagade han öfver fälten efter blommor och fjarilar, eller klättrade i träden, icke för att plundra de bevingade åboernas nästen, utan för att bringa de gapande ungarna en fångad fluga eller mygg; och om vintern, när det knäppte i knutarne och isen låg spegelklar, var det slutligen vid hennes hand som han tog de första vacklande skridskostegen, ehuru det sedan ej dröjde länge förrän den raske pilten åkte i kapp med sin unga, öfver hans hastigt förvärfvade skicklighet stolta och jublande lärarinna. Hon var mig allt — plägade Wilhelm säga — jag höll ej blott af, jag tillbad henne. — Äfven sin stjufmor hade han stort skäl att älska och vörda, och intet barn kan hafva angenämare. minnen från föräldrahemmet än han, åtminstone från denna tidigare period.