Aftonbladet – 10 november 1851, sida 3

Revy af Tidningarne. En sådan stor tilldragelse, som att en kunglig prinsessa födes till verlden, kunde naturligtvis icke passera utan att komma skaldeådran att rinna. Också har man i förra veckan sett tvenne särskilda poemer i anledning häraf utkomma; det ena, tryckt hos Franz Sjöberg, och enligt hvad det tros författadt af hr Ekeblad -Gustafsson, har den pompösa titeln af Folkets Te Deum, och på titelbladet äro bilder i träsnitt, som föreställa Kronprinsen och Kronprinsessan samt den lilla nyfödda. Det andra poemet har, såsom vi redan nämnt, varit synligt i Posttidningen och författadt af hr Hollander. Friskytten för i lördags innehöll öfver detta sednare följande rätt roliga recension: En af Sveas söner, den ringaste i skalders rund har, i anledning af den lilla prinsessans födelse, gjort ett poem med motto af v. Beskow, öfverlemnat det åt H. K. H. Kronprinsen och fätt sig ett guldur för besväret. Poemet stod att läsa i Posttidningen för i onsdags; lätom oss höra hvad den ifrågavarande skalden har att förkunna! Första versen: . Då, bland Skandiens fjällar, i dess dalar, Jublet skallar —— Tredje versen: Hvilken glädje! Hör hur jublet skallar — — Attonde versen: Du, hur jublet skallar — — Tre ting äro alltid vissa. Det mätte dä vara visst och sannt, det der jubelskallet, hvaraf vi annars icke hört knäpp eller kny. Förtjusningen, är en lika vigtig ingrediens i förevarande poem, som jubelskallet. Först är det H. K. H., som förtjusad tryckt sin älskling till sitt faderssköte. Nä, det är helt naturligt. Sedan är det skalden, som, förtjusad, slär sin lyra, drömmande en gyllne tid (eller ett gyllne ur) igen. Det låter också höra sig. Men slutligen är det också de gängne fäder, som ur skyn nedblicka, tjusningsfulle, till den sälla nord. Vidare är att märka, att de gängne fäder sitt bifall till den glädje nicka, som i hydda och palats är spord. Flydda dars Gustaver, Sturar, Carlar, och en hvar, som nordens kärlek vann, hjeltar, skalder, forntidsdrottar, jarlar, sällhetsdruckne famna ses hvarann. Gud förläte oss, men denna vers, hvari de gångne fäderov framställas -såsom nickande och druckna (visserligen af sällhet, men i alla fall druckna), ljuder för våra öron som en omskrifning af den Bellmanska: Gubbarna satt sig att dricka, Klappa på bälgen och hicka, Cc. I ett par följande verser söker skalden trösta sin furste öfver saknaden af popularitet dermed, att hopens, hyllning icke är stort att bygga på. Men — säger han — Det ges ock andra landets söner, ädla, vördnadsvärda, hvilkas bröst är ett hem för äran, hvilken röner sitt försvar af deras arm och röst. Dessas hyllning mä du gladlig höra — högre ro ej nägon furste fann — böj till den med välbehag ditt öra; den, blott den är lefvande och sann. Och i den, o ädle furste (grofva tvetydighet!) höjer äfven jag en blyg (!) och ringa röst, Tjust ... nu äro vi der igen! Let för Skandien! — börjar versen näst före den sista — Lef för brödralanden, du hvars hjerta vill de begges väl! Väck på nytt till lif den söfda anden, med den eld, som strömmar frän din själ! Om med fridens palm, med stridens fana, blir din lott i tiden fram att gå, folkens kärlek, furste, skall din bana blomsterströ med trogna händer då. Och när sent du slutar dina dagar, och frän jorden, som din mistning klagar, styr din flygt mot himlarnas palats; hvad som dä mä bli din föresats: på Guds tron att verldens öden dana, eller af ditt ljus ät henne ge (att hon en gäng riktigt må få se