Aftonbladet – 8 november 1851, sida 1

ppbjudit allt. för att X ckas. utan att defttanen någonsin hos e SÅ nnat uppstå, att blifva ans rival. Men. det har annorlunda bestärat. lerr Chample ais och er bror äro icke mera land de V sfvandes antal; och temligen beynnerlige omständigheter hafva gjort er her DÅ 7 ed den qvinna, hvilken de begge äl. . Edra förbindelser med henne hafya var -c nog förtroliga för att frambringa ett resultat, som utan att vara kombineradt, hade å begge sidor bort kunnat förutses; J-hafven begge gradvis blifvit ledde ifrån en känsla till en annan, som ni knappt vågar bekänna. Er redlighet, som är ganska aktningsvärd, men något öfverdrifven för att taga er nuvarande ställning i skärskådande, ock er erkänsla för herr Champlouis har ledt er raka vägen till att fatta kärlek för hans enka, hvilken å sin sida genom att emot naturens lagar vilja föreviga sin sorg, låtit sig omärkligt hänföras till er och förenat sig med er om upprättande af ett monument öfver den aflidne, som säkert har den verkan, att hon småningom kommer att glömma honom. Men ni bör åtminstone blifva underrättad om, min kära Alphee, att såvida icke ni och Uaroline voro begge oskyldige och edra hjeran ärliga och uppriktiga, skulle denna dubbla erkänsla vara helt enkelt en vidunderlighet, och det skulle vara stor synd att underlätta en kärlek, som visar sig så förbehållsam; ty, som jag nyss sade, denna grafvård är endast en ironi, urförd i marmor, och om verlden far veta den besynnerliga upplösning, den efer all anledning kommer att medföra, skall den icke underlåta att säga, det ni satt Aetia stora marmorblock på grafven för-att hindra len döde att återkomma hit till:verlder och banna er för det något besynnerliga sätt, varpå ett oförgätligt minne-af er uppfattas. Och likväl frågar jag, om icke böästassättet tt komma ihåg en afliden vän är att gifta ig med hans hustru? . Er roman är verkligen ganska originell, enska excentrisk, men måste likväl sluta på tt ganska vanligt sätt, nemligen genom:ett iftermålskontrakt: — det är så bruket; min un, och det måste man underkasta sig. — ista kapitlet i en roman faller alltid på noriens peruk, såvida denne nyttjar peruk I ch apropå om notarie, sårekommenderar jag min.p : 4 pr