Aftonbladet – 8 november 1851, sida 1

nitföra en person, hvars bild jag här ser uthuggen i marmor, otröstlig och utgjutande tårar, hvilka likväl sedan någon tid flyta mindre. ymnigt ur originalets ögon. Ni måste erkänna att det, för att göra den likhet man iterfinner hos: denna bild som åtminstone alltid förblifver otröstlig, så fullkomligt träffande, erfordras mer än talang; dragen hos denna bild äro så igenkänliga att man kan antaga att modellen icke försummat-sittningen, ock ni skulle inte vara den förste artist som 7. älskat er i er modell. Jag hoppas utan omsvep hafva gått rakt på sake ochn skulle vara alltför älskvärd om ni ville svar mig på samma sätt, min köra artisty, tillad madame dAlpuis, i det hon Ycarpt betraktad Alphee, hvilken vid detta förhör emot si! vilja nedslog ögonen, Men madame,, stammade han, med svag röst, jag försäkrar er att det är ett misstag; mina känslor för madame Champlouis hafvc aldrig öfverskridit gränsorna för den djupa vördnad och lifliga beundran som hon förtjenar för den sällsynta trohet hon egnar en man, som visserligen gifvit henne ett namn, men hvilket det likväl står henne fritt att utbyta emot ett annat utan att någon derföre kan tadla henne; och dessutom om äfven hen Champlouis varit en för mig fullkomligt främmande person, skulle en annan lika vigtig bevekelsegrund hindra mig att tänka på en förbindelse med hans enka; jag får icke glömma att hon varit älskad af min bror, som dött af kärlek till henne, Ni torde häraf finna att om nu också en sådan tanke som ni förmodar skulle hos mig hafva uppstått, jag likväl genast skulle hafva qväft den, som man bör göra med hvarje otillåten tanke. Ack! min vän, sade grefvinnan, huru påkostande måste det icke vara för er, som vanligtvis är så uppriktig, att nödgas taga er tillflykt till dessa skrymtande osanningar, hvarpå ni grundar ert försvar, likasom ni vore anklagad för ett brott. Ni har emedlertid tillräcklig erfarenhet af lifvet för att icke vara okunnig om att naturen sjelf utstakat en viss gräns för allting. Ni kände för herr Champlouis en djup vördnad, grupdad på den gränslösa tacksarahet ni var honom skyldig; men om er bror hade öfverlefvat honom, hade ni säkert varit den förste att uppmuntra er brors kärlek til! er välgörares enka H och ni skulle hafva att mn