Aftonbladet – 8 november 1851, sida 1

er mejsel frambragt, som jag mest beundrar... Tillåt. mig endast att säga er att ni besvarat mitt anbud med en tystlåtenhet hvarför jag borde vara ond på er; men nu då ni behagar anlita mitt bistånd, så låt mig med få ord uppriktigt höra hvad ni önskar, Hvad är erafsigt? Är det endast erkänsla, som drifver er att ät den man som varit er välgörare, uppresa en grafvård som blir ett mästerstycke af konst, på samma gång som den blir ett mästerstycke af ironi, om jag icke bedrager mig likasom min alltför godtrogna väninna, hvilken lemnat mig ett oinskränkt förtroende under det att ni agerat tystlåten, ville låta bedraga sig. Låt mig höra om hon varit fullkomligt uppriktig. På hvad fot står ni med henne?s Jag har ingenting att tillägga till det ni redan fätt veta af madame Champlouis:, svarade Alphee. ,Sedan hon länge vägrat attanförtro mig utförandet af det monument som är ämnadt åt den mans minne hvars namn hon bär, har jag slutligen lyckats att besegra hennes vägran genom att åberopa den nästan -sonliga rättighet jag har att med henne förena mig i denna af ömhet och tillgifvenhet framkallade handling. Det är herr Champlouis jag har att tacka för det rykte jag åtnjuter i konstens verld, och som jag icke kunnat medan han lefde betyga honom min erkänsla är det för mig en skyldighet att med all ifver omfatta det tillfälle som nu erbjuder sig att efter hans död offentligen förklara den. Jag upprepar ännu en gång att herr Champlouis Ivisat mig en faderlig ömhet, och en son förmodar jag har väl rättighet att åt sin far uppresa en grafvård,, I nVisserligen, sådant är ganska berömvärdt och derföre kan ingen tadla er, men är ni väl säker att icke den känsla ni åberopar ändrat namn? Är det endast erkänsla, som sedan ni börjat detta arbete, hvilket skulle göra ert rykte om det icke redan vore gjordt, inspirerat er, eller har icke denna erkänsla, hvilken ni så slugt begagnat till förevändning, tagit en annan riktning som, emot er vilja, leder till glömska? Ah! madame, sade Alphåe med en tvungen åtbörd, Och ni har icke varit ensamn, fortfor grefvinnan TAlpuis skämtande, i det hon pekade på monumentet. Ni har varit nödsakad att