Aftonbladet – 7 november 1851, sida 3

åinnu större svårighet den genom endast en högst smal gränd från det brinnande huset skiljda, hr Quensel tillhöriga gärd, i hvilken elden ofta fattade. Kl. omkring 2 var man herre öfver elden, men först mot middagen i gär var den fullkomligt släckt. Man tror att elden uppkommit genom någon oförsigtighet hos den person, som hade tillsyn vid en i vestra flygel-I byggnaden befintlig mältinrättning. (M. T.) Wisby den 31 Oktober. Kapten M. Nilsson, förande skonerten Norden, destinerad frän Riga till Stockholm med en laddning räg, inkom i anseende till liden skada, svär läcka och lastens förskjutning, sistlidne tisdag den 28 dennes på morgonen till KapTpelshamn, hvarest lasten upplossas och fartyget kommer att repareras. — Hoppet att kunna taga den vid Wisby strandade skonerten Thilda af grund, är af de sednaste Istormarna alldeles tillintetgjordt, och vraket ligger nu i spilror längs s. k. Fiskarstranden härstädes. un Re sar a Fn AE RY VY; 7 BLÅ NDADE AMNEN DEN ÅMERIKARSKA VESTERN. (Ur Stockholms Dagblad). Vi känna ingen mer pittoresk och äskädlig beskrifning på det vidsträckta Prairielandet i Texas och Norra Mexico än den efterföljande, som meddelas af engelska kaptenen Reid i en nyligen ut-Igifven skrift: Jag står på en öppen slätt, vänder I min blick mot norr, söder, öster och vester och ser äfver allt, åt alla sidor, himmelens blåa hvalf utbreda sig öfver mig. Intet berg, intet träd afbryter horisontens cirkelrund. Hvad betäcker den vidsträektal! fIrymden derinom? Skog? Vatten? Gräs? Nej — I Blommor! Så långt min blick kan nä, hvilar den! Iblott på blommor, på sköna blommor. Jag ser likasom på en brokigt kolorerad karta, på en emaljtafla, som glänser af alla prismats färger. Här synes en guldgul schattering, der solrosen vänder sig mot solen; — der lyser den scharlakansröda färgen, der I Malvan höjer sin röda fana; — här ligger en säng med purpurfärgad Monarda; — der kringströr Euphorbian sina silfverhvita blad; här är orangefärgen den öfvervägande i de lysande blommorna hos Asclepia, ! och längre bort sväfvar blicken öfver Cleones rosen-! röda blommor. Luften sätter dem i rörelse. Millioner blomklaser svänga sina mängfärgade baner. Solrosens höga stänglar luta sig och resa sig åter i långa böljor, likt vägorna på ett gyllene haf. De stå stilla. Luften fylles af dofter, härliga som Arabiens och Indiens vällukter. Millioner insekter; — sjelfva blommor, — fladdra omkring på brokiga vingar. Honingsfoglarne surra och gnistra som solsträlar eller hvila på de hviftande vingarna och dricka ur nektarierna, medan de vilda bien med fullastade ben hänga sig vid blommornas pistiller eller begifva sig hem till den aflägsna bistocken. Hvem planterade dessa blommor? Hvem satte dem i denna pittoreska ordning? Naturen. De äro hennes rikaste drägt, rikare till färgprakt än alla schawlar från Kaschmir. — Sädan är Ogräs-Prairien, med orätt sä kallad, ty den är Guds blomstergård. Skädeplatsen förändras. Jag stär på en slätt som förut, och den oafbrutna horisonten spänner sin ring omkring mig. Hvad ser jag? Blommor? Nej icke en enda blomma är att se, utan en vidsträckt rymd af lefvande grönska. Frän norr till söder, frän öster till vester sträcker sig Prairien, grön som smaragd och jemn och slät som det slumrande hafvets yta. Vinden stryker fram öfver de fina bladen. De röra sig, och grönskan spelar med Jjusare eller mörkare färgtoner, alltsom sommarmolnens skuggor draga förbi solen. Ögat finner icke nägot hinder. Kanske träffar det en mörk, luden buffel, en prydlig antilop, en vild, snöhvit häst, som galopperar fram öfver ängen. Detta är Gräs-Prairien, bisons gränser saknande betesmark. Aterigen förändras skädeplatsen. Jorden är icke mer en slätt, men ännu grön och utan träd. Ytan företer en följd af parallelt löpande vägformiga upphöjningar, hvilka här och der svälla ut till runda höjder, allt betäckt med rikt och glänsande grönt gräs. Dessa vägor päminna om hafvet efter en väl dig storm, då skummet pä böljorna blifvit upplöst och svallvågorna rulla fram. De se ut, som skulle de en gäng varit sädana böljor, men genom en allsmäktig vilja blifvit förvandlade till jord och befallde att stanna. Detta är Bölj-Prairien eller den s. k. Rol-Prairie.. Ater förändrar sig scenen. Jag befinner mig bland grönt gräs och täcka blommor; men utsigten afbrytes genom trädgrupper och enstaka stående buskager. Löfven äro af flerfaldiga slag, deras färger äro lifliga, formerna mjuka och angenäma. Ju längre jag kommer, desto mer öfverraskas jag af nya landskapstaflor, parker liknande pittoreska utsigter. Hjordar af bufflar, antiloper och vilda hästar röra sig på afständ. Kalkoner springa in i buskarna, och fasaner flyga upp ifrån marken. Men hvar äro egarne till dessa sträckor, dessa hjordar, dessa foglar? Hvar stå husen, palatserna, som höra till dessa stätliga parker? Jag ser mig omkring ät alla häll och väntar mig att fö se torn och stora byggnader höja sig öfver träden Men nej! På hundrade milrundtomkring stiger ingen rök från nägon härd. I trots för sitt utseende af odladt land, beträdes landet blott af jägarns och hans fiendes, den röde indianens, fot. — Sädana äro de 3. k. Mottes, böarne i Prairic-hafvet. — KeJsåRr NAPOLEONS UR. Som bekant är, förärade kejsar Napoleon det guldur, som han bar i slaget vid Austerlitz, till pater Buonavita, hvilken fungerade som hans skriftefader på S:t Helena. Buo navita dog i fjol på ön Bourbon, der uret säldes på auktion och inköptes af en viss herr König för 763 piaster. En rik engelsman har bjudit hr König tiodubbla köpesumman, men hr König vill icke skilja sig vid det märkliga uret. — EN TIGGARES TESTAMENTE. Eugen B., anställd på ett köpmanskontor i Paris med 12,000 fr. lön, gick vanligen en och samma väz frän sitt hem till kontoret. På ett visst ställe mötte han alltid en gammal fattig man och gaf honom hvarje vecka er liten gäfva. Tiggaren och den unge mannen kände hvarandra sedan läng tid utan att nänsin hafva vexlat ett ord med hvarandra. En dag förlidne vinter, i slutet af mänaden, dä också Eugens börs var tom, säg den unge mannen omedelbart sedan han gifvi gubben sin sista sou, att en fattig qvinna med ett barn på armen bedjande framsträckte sin hand emo: honom. Hans första rörelse var att gripa i fickan, som dock var tom. Afvisa henne ville han icke, så mycket mindre som han nu redan väckt hennes hopp om en gäfva geno a sin rörelse med handen. Har upptog derföre ur fickan det bröd, som han enligt vanligheten medhade till frukost, och lade det i tiggerskans hand. För kort tid sedan dog tiggaren på ett hospital. Han efterlemnade 15,000 fr. och ett testamente, hvarigenom Eugen B. insattes till universalarfvinge. Tiggaren hade i testamentet tillkännagifvit att han fattat beslutet att gifva den unge mannen sin förmögenbet, då han säg honom utöfva det omtalade draget af välgörenhet emot den fattiga qvinnan. ST ng AR LA Nr RK I 0 SA CE Bättelser: I gärdagsnumret 2:dra, sidan, 3:dje spalten, 42 raden nedifrån, stär: pröfningsrätten och — skyldigheten, läs: pröfnings-rätten och -skyldigheten. en liter 1 An oe Ae. Jagar JA EA