Jag giek en morgon i April månad till kyrkogården Pere-de-Chaise för att besöka min brors graf, hvars stoft jeg låtit förflytta till Frankrike. Det var på denna kyrkogård, som första uppträdet i min roman tilldrog sig, Jag träftade der under temligen besynnerliga omständigheter ett fruntimmer som min närvaro tycktes på det högsta förvåna. Innan jag lbann tilltala henne utbrast hon uti förebråelser öfver hvad hon kallade min ihärdighet att förfölja henne ech min otacksamhet, Ehuru jag noga betraktade detta fruntimmer, kunde jag icke påminna mig någonsin hafva sett henne. Slutligen lemnade hon mig med tillsägelse att ieke vidare förfölja henne, som jag sedan någon tid skulle företagit mig. Min uti förvirring satta inbillningskraft skulle länge förgifves hafva sökt nyckeln till denna gåla, om tke slumpen kommit mig till hjelp. på jag katade ögonen på den grafsten bredsid hvilker jag fanpit min vackra okända ligande gpfdinäd, fann Jag af inskriptionen att den var upprest till minne af hr Uhamplouis ech för att allt tvifvel rörande detta hemlighetsfulla moln skulle försvinna, gjorde jag vid öppnandet af en liten af det sorgklädda fruntimret tappad portfölj den upptäckten att hon var min välgörares enka. Min bror och min andra far, Herr Champlouis, hade fätt sina hviiorum endast på några få stegs afstånd ifrån hvarandra. Men huru förklara att madame Champlouis, som jag aldrig sett, påstod sig igenkänna mig och tillika beklaga sig öfver att vara förföljd af mig? Det var det som jag omöjligt Wnde begripa. Det anda uppträdet i min roman utgjorde förklaring på allt det mörka och gåtliga uti det första. Det tillgick på följande sätt: En timma efter mitt första möte med madame Champlonis befann jag mig å nyo ansigte mot ansigte med henne och i ett hus