Aftonbladet – 5 november 1851, sida 2

illtalat henne, ämnade den unge mannen sjelf, Vögst orolig och utan att veta humn han skulle unna bistå denna qvinna som Man höll af. lånad uti sina armar, lemna henne ett ögonolick för att söka hjelp hos kyrkvaktaren, då nan på marken varseblef en liten sung af sammet, hvilken han, drifven af ett slags instinkt öppnade och som lyckligtvis innehöll en flaska uktsalt. Sedan han låtit madame Champlouis nandas ångan häraf, kände han henne skakas f en konvulsivisk darrning, hvarefter hennes leka krampaktigt hopbitna läppar började att sakta öppnas,under det hon tycktes uttala nåsra brutna ord. Efter några minuters förlopp började krisen att lägga sig, andedrägten blef ättare och en svag rodnad utplånade smånin-. som den dödliga blekhet, som ingifvit den inge mannen en så stor förskräckelse. Malame Champlouis hand, som han innzeslutit uti in, tycktes göra ett försök att draga sig tillvaka, hennes ögon öppnades långsamt och så nart den unga enkan återfick bruket af sina innen och såg sig uti armarne på en främing, som på henne slösade sina omsorger, tog on några eteg baklänges och stölde sig ännu. vacklande mot ett träd i det hon. med stolt-. ret upplyftande hufvudet och tillbikaskjutande: len hand främlingen räekte henn: sade: Ack min herre. ,. det är illa gjordt af er tt förfölja mig ända hit... lemna mig, temna Ng vo Men madamenx, svarade den umga mannen sanska förvånad, i den farliga belägenhet, ivaruti ni långt ifrån allt menskiligt bistånd oefann er... ansåg jag för en skyldighet att erbjuda er mitt... och vågar till och med, illade han med mild och vördnadsfull ton, vutbedja mig att få fortsätta desta omsorger ill dess vi hinna till kyrkvaktaren, der ni blir tillfälle att kunna fullkomligt återhemta er. (Forts, följer.)