Aftonbladet – 5 november 1851, sida 1

förändrad riktning. Hjertat är oberoende a viljan, som icke kan hämma dess rörelser Det gifves oförgätliga minnen, som fyll: hjertat med sorg och aflägst a hvarje främmande tanke, men också deremot då glömskans stund är inne kunna inga samvetsförebråelser hindra bilden af den hvars minne man ständigt ville bevara att gradvis utplånas, ehuru dessa grader äro olika efter olika karakterer och andra inverkande orsaker. Detta är en gång för alla afgjordt genom naturens rättvisa och evigt oföränderliga lagar, hvilka redan på förhand upphäfva de löften om cvig trohet och saknad som de qvarefvande göra åt de hädangängne. Varaktigheten af den mest häftiga smärta och den mest uppriktiga saknad har naturen visligen utstakat och derigenom gjort det omöjligt att utsträcka dem öfver en viss gräns. Då en kad varelse lemnar det jordiska, känna vi vid åsynen aj den efter densamma tomma platsen uti vål husliga krets våra ögon fyllas af tårar och värt hjerta. svälla af qväfda suckar, men denha smärta, som uppstår hos oss och söm vi finna ettrvisst behag uti att underhålla, har endast ett visst mått af tårar och uckar, och när måttet är fullt, så förblifva, vi må bär oss åt huru som helst, ögonen torra och bjertat tomt. — Detta ligger i tingens oföränderliga ordning. Tårar hafva den egenskaper att på stenen, der saknaden utgjuter dem. utplåna det inristade namnet, hvilket äfver småningom försvinner ur minnet för att lemna plats åt en annan bild; och de döde, som känna att detta är en allmän lag, höja ur djupet af sina grafvar icke några hädande rop utan nöjde med den gärd af saknad hvarmed man hedrat deras stott äro de väl belåtne om tid efter annan saknadens ord utgå från deras läppar, hvilka de ieke få höra eller återse. Sålunda talade till madame Champlouis