Aftonbladet – 5 november 1851, sida 1

hade tillhands då hon begått något litet felsteg, härrörande från någon ofrivilig oförsigtighet eller något oskyldigt koketteri; men nu förekom det madame Champlouis likasom hennes mans porträtt, genom en förunderlig metamorfos, icke mera uttryckte den vilvilja, som hon der var van att finna. Dessa drag, hvaruti hon alltid läst saktmod och ömhet, uttryckte nu deremot spotskhet och förakt. Den kalla bilden tycktes likasom få lif, ifrån de stirrande ögonen utgingo blixtar af vrede och munnen tycktes öppna sig för att uttala ironiska ord, innehållande förebråelser. Orörlig och nedslagen framför detta besynnerliga fenomen, böjde madame Champlouis sitt hufvud, under det hon med låg röst uttalade dessa ora: vAck ja, jag har varit mycket brottslig, mycket otacksam., Men i samma ögonblick började att hos henne vakna denna sällsamma röst, som alltid bemödar sig att nedtysta samvetets rop, denna röst, som är lika skicklig och qvick att gilva återsvar, som färdig att hitta på argumenter; denna förföriska, ljugande och smickrande röst, som, då förnuftsskäl fattas, är så sinnrik att beväpna sig med paradoxer, och som nästan alltid slutar med att vinna n sak den förfäktar. Se här huru denna Å ide till madame Champlouis då hon sjelf för otacksamhet: Hvarföre ota wm? Det är ju en gemensam lott för de döde, äfven de som under sin lefnad varit mest älskade, att blifva glömda i synnerhet sedan man åt deras minnc egnat en förtjent gärd af tårar och saknad och dessa tårar och denna saknad derjemte varit uttryck af en sann och uppriktig smärta. Ingen dödlig eger makt att förändra den naturliga instinkten och gifva sina känslor en