Aftonbladet – 5 november 1851, sida 1

liga ord, som utgingo från hennes läppar och hvilka syntes vara ämnade att komplettera den frågande blicken. Hvar hade jag väl mina tankar? sade hon, och huru har en så besynnerlig ide kunnat vinna insteg hos mig?s Vid uttalandet af dessa ord vände madame Champlouis genom en ofrivillig rörelse sina slickar åt det hörn af sängkammaren, der iennes med döden afgångne mans, hr Champouis, porträtt hängde. Den unga enkan blef ett ögonblick förs! åskådande af det milda och fredliga ansiget af denne man, som alltid varit så god mot henne. Uti dessa välträffade drag återann hon det välvilliga småleende, hvarmed rennes salig man alltid beviljade alla hennes nfall, och hon kunde då icke afhålla sig ifrån utt tänka huru ljuft och litt äktenskapsoket vait, under tvenne års sammanlefnad med den, vars namn hon bar. Hon gjorde sig sjelf helt sakta den frågan, om den skuld, hvaruti hon stod hos den aflidne, kunde anses betald ;enom en grafvård af hvit marmor och ett rs sorgdrägt. Ack, vanskliga minne! Under detta sorgeår le den hvita marmorgrafvården redan svarthat, och aftoncn förut hade en valklädning af vitt gaz ir is tialle. DÅ dame Champlouis nu I och på den smickrande arti vid sitt återinträde uti den stora vit emottagen, gjorde hon sig sjelf den frågan, om hon icke varit alltför hastig att låta glömskan vinna insteg hos sig eller snarare att hand i hand med nöjet låta sig ledas dertill. Ack-, sade hon, jag har gjort orätt Och i detsamma tycktes hon med blyg och tårfylld blick af den aflidnes bild begära ett af essa förlåtande smålöjen, som han alltid förr Na