AT bg all HAUaUL AUIISE MO 8 od TO YRe folk, som man dock i tal och skaldestycken go: ständigt hugsvalar med dess surgamla frihet,, nu men det har dock i sjelfva verket passerat vis helt nyligen midt ibland oss. fäl .NyNE . I Till denna nu omförmälda tolkningen afen allmänna hnshållningens, omfång hörer äfing ven att regeringen anser sig berättigad att, cft ler den så behagar, ensam förordna om allt ifri slags polis öfverhufvud, icke blott den större en och generella, utan ock den lokala, då ordlåt ningens vidmakthållande likväl företrädesvis gå! synes vara ett åliggande och en rättighet som sk borde tillhöra kommunerna i hvarje ort förjåte sig, hvilket också förr varit fallet. Men här het såsom alltid visar det sig, huru all makt, när! den är okontrollerad af en stark motvigt från lju de styrdas sida, sträfvar att utvidga sig, inde cräkta på de enskilda rättigheterna och draga lull lt åt medelpunkten. En början härtill är urg jord i sjelfva regeringsformen, som tillerkänt dre onungamakten rättigheten att utnämna stiVi lernas borgmästare, hvilken befattning i Engpå, and och till större delen i Frankrike tillsätär tes genom val af kommunerna sielfva och tor hvilket der anses såsom en serdeles vigtig nu beståndsdel i folkets rättigheter. I den seduti nare tiden har man vidare sett, hurusom utka nämningen af flera tjeastemän, hvilka fordom rät förordnades af de förvaltande verken, numera cen förklarats tillhöra konungen, t. ex. af kronoge fogdarna. Såsom ett annat exempel på en jor sådan maktutvidgning kan anföras, att kom-ski munerna icke ens äro tilltrodda så mycken ni fullmyndighet, att sjelfva få bestämma huru po många näringsställen inom en stad skola finor nas, utan detta skall, enligt en så nyligenka som är 1848 utfärdad förordning, afgöras afde ;konungens befallningshafvande., oaktadt det nö väl synes, som om hvarje orts samhälle för då sig både borde vara nog fullmyndigt och bäst lig tillfälle att sjelf bestämma detta utan förga myndare. ste Under allt detta går samma tendens ut på, sä att inom embetsmannahierarkien sjelf draga hu all makt till de högsta dignitärerna, som i på sin tur äro godtyckligt afsättliga, samt att sig försänka alla de underordnade till den största all möjliga obetydlighet, såsom blott skrifvare. i: Det färskaste beviset härpå ärregeringens nyligen utfärdade föreskrift, att om landssekaf reterare och landskamrerare, vid afgifvanhe de af något underdånigt förslag från konunba gens befallnipgshafvande till regeringen äro af oc skiljaktig mening med landshöfdingen, så får m deras skiljaktiga tanka icke åtfölja landshöf-lun dingens till regeringen, som sålunda visat, te; att den icke ens vill veta af de upplysningar, sk de nyssnämnde embetsmännen möjligen kunna m lemna såsom skäl för en annan tanka än den h godtyckligt afsättliga embetsmannens. fö Att konungen har högsta befälet öfver krigsi ur makten till lands och sjös är likaledes beni kant, och detta tillhör naturligtvis såsom en ät ni åvändighet den verkställande makten; men os vertill behöfdes icke nödvändigt höra den ennc våldsmakt, som nu äger rum 1 bestämmandet in af alla krigsoch disciplinärlagar inom armåen fö och flottan, hvarpå likväl så många medborfö gares rättigheter bero, serdeles sedan beväde ringssystemet är infördt, och i samma mån m som dessa disciplinärlagar afvika ifrån de vanre liga och äro drakoniska ända derhän, att m dödsstraff påbjudas för de obetydligaste subm ordinationsförseelser äfven i fredstid och utom sjelfva tjensten, i samma raån kunde de ta äfven vara i behof att pröfvas och godkännas de af representationen. m Dessa äro, i största korthet sammanfattade, ar regeringsmaktens attributioner, och ändå på by långt när icke alla, ty förmynderskapet går m ända derhän, att icke ett aktiebolag för en fa-d briks drifvande får stiftas i Skanör eller Luleå,or utan att stadgarna måste underställas regerinfu gen till sanktion (om nemligen lagen skalllfö strängt efterföljas), och att icke en inskriftst får sättas på något slags offentlig byggnad eller monument, utan att konungen skall gifval d sitt tillstånd dertill. rå Lägg härtill, att Konungen utnämner tillloc embetsman hvilken infödd svensk man hanlp behagar, utan all annan inskränkning än delh förut nämnda förbehållen i afseende på bi-lar skopar och borgmästare, samt hvad som äre bestämdt om de civile embetsmännens reli-li gionsbekännelse och angående utlänningarslat inträde i statens tjenst. Visserligen heter det:!h Konungen göre vid befordringarna afseende på de sökandes förtjenst och skicklighet, icke på deras börd; men denna föreskrift innebär ingalunda att de som utnämnas, äfven till de i vigtigaste civila embeten, behöft dokumentera skickligheten, hvarken med betyg att? de undergått civil examen, eller att de ega or någon praktisk rutin eller kännedom om de ti embetens åligganden de skola bekläda, ellerno ens hafva genomgått något universitet. Nå-k Igra års utöfning af en garnisonstjenst eller hofcharge gifva, så snart regeringen så beha-l. gar, tillräckliga anspråk på företräde framförl; de mest fullständiga bevis, vare sig om kun-ls skaper eller tjensteutöfning, och man vet hvad erfarenheten från de förflutna tiderna och det I oconservativt reformerande systemet under konung Carl Johans regering i detta fall har att förmäla, samt hvilken uppmuntran soml4 härigenom blifvit lemnad ät de unge män, som inträda på tjenstemannabanan utan börd ! eller förmögenhet, att vinnlägga sig om verk-I lig duglighet! Med detta inrymmande af en snart sagdt oinskränkt makt I alla riktningar åt styrelsen trodde de välmente grundlagsstiftarne sig dock sätta en kontroll emot missbruken och usurpationerna deraf och lemna ett säkert instegl, åt nationens vilja, uti svenska folkets sjelf-lj beskattningsrätt genom rikets ständer allena vid allmän riksdag, och i ständernas ritt att: pröfva och bevilja alla till styrelsens gängl nödvändiga penningeanslag. Medgifvom äf-l; ven, att denna motvigt vore ganska stor, om l vår ståndsrepresentation innebure ett verkligt uttryck af folkets vilja och tänkesätt. Men vi behöfve icke spilla många ord, för att återIkalla i minnet hvad hela Sverige vet, hurul. Idet i detta afseende står till med våra riks-l:; dagar, helst vid den utbildning som riksdagstak: tiken numera vunnit och med de medel somlc , regeringen har, när den vill begagna dem, Tatt maniera dessa angelägenheter genom rid-: — om nm