HEN lat alvcnN Yvdld, all OMSLaNUl BUTiIEIUeda vid något tillfälle skulle blifva så utomor-fc dentliga, att en sådan anmälan blefve fram-lst ställd. Hvad slags bekymmer behöfver dettalm göra regenten? Han kan för det första, i full-Ih komlig enlighet med grundlagen, lemna ständernas hemställan alldeles utan afseende om : han vill. Anser han åter att detta skullelv ställa sakerna för mycket på kant, så afske-d dar han :sina rådgifvare, men han 1 stället ta-sl ga andraa af samma färg eller skrot och korn, oc och så bbörjas samma nöje å nyo intill nästan; riksdag. S) Häraf är klart och obestridligt, att det kon-b stitutionella band å regeringens utöfning, som si grundlaggsstiftarne förmodligen åsyftat att å-si stadkomima, i sjelfva verket icke är annat än!d ett skimmer, och att det endast och allenast!d beror af konungen sjelf om det kan komma ki att äga någon betydelse. al Så stir det till med de konstitutionella ga-gj rantiern: inom den högsta styrelsen. Huru-kq dant är sedan förhållandet med de öfrigalde statsinrättningarna och förvaltningen, genomlla hvilka styrelsen står i beröring med sjelfvaltc folket? Enligt 89:de Regeringsformen ägerh konungaamakten allena besluta om organisa-b tionen aaf alla allmänna inrättningar och em-n betsverkz, och kan således förändra och om-n stöpa deem efter sitt, behag, endast de fålfc förbehålll iakttagas, som allmänna lagen innefc håller angående domstolarna, samt regeringsfc formen angående högsta domstolen, bisko-si parna, om städernas rätt att upprätta förslag till borgmästare, om förbudet att ej generalgu-fi vernöre: skola finnas i riket, vissa föreskrif-! mr ter om hvilka embetsmän hafva förtroende-n: poster och i några fall angående embetsmän-sc nens religionsbekännelse. Såsom ett karak-l teristiskt bevis på den låga ståndpunkt, hvar-vi på man vid grundlagens stiftande ännu be-jsi fann sig i afseende på begreppet om folkvil-li jans betydelse, må här anmärkas, att man an-r såg nödigt att serskildt bestämma såsom en rättighett för representationen, att i afseendelal på sådana ärender få frambära underdånigala önskningar till thronen; men på dessa önsk-s ningar Ibehöfver konungen icke göra annat af-f seende än han sjelf finner för godt, allt en-in ligt grundlagens uttryckliga ordalydelse. Dåll enhvar lätt lärer inse, hvilken omätlig vigt ligger uti organisationen af statens allmänna inrättningar, såsom varande organerna för statslifvets funktioner, så kan man äfven inse, hvilken stor och äfventyrlig makt är lagd i regeringens händer, redan blott genom det obegrämsade tillfälle den sålunda har, att i en starkt centraliserad byråkrati kunna skapa ett lydigt verktyg åt sin egen vilja, och på samma gång ganska tryckande nedåt. Den sednaste; föreskriften angående fjerdingsmännen lemnar ock ett lysande exempel, att man ej underlåtit begagna sig af denna makt, och detta på n ett sätt som väckte många fruktlösa klagomål! k vid sisa riksdag. i Alld:les på samma sätt förhåller det sig,: såsom allmänt är bekant, äfven med regerin-v gens makt i de delar af lagstiftningen,l2 som bestämma medborgarnes rättigheter i förhållandle till samhället, och som ej kunna hänföras tiill privaträtten. De lagar som angålr den sisstnämnda, privaträtten, eller medborgar; 6 6 u a a Mm —A mm 3 AV MA OL nes förrhållanden sinsemellen, samt den dithörande itdelen af kriminallagarne, kan väl rege-c riogen icke påbjuda eller ändra, utan i samråd meed Rikets Ständer; i samma förhållande står ock kyrkolagen; men under benämningenlä af ,lagar som rikets allmänna hushållning rörav eller hvad man sedermera med en annan mera sväfvande benämning, som ej finnes i grundlagen, kallat xden ekonomiska lagstiftningen, kan regeringen här efter godtfinnande likaväl utfärda och upphäfva förordningar, som ryska kejsaren med senatens råds råde utfärdar ukaser. Det är härvid att märka, att lagarne rörande privaträtten egentligen vida mindre komma i beröring med de styrandes maktamspråk; hvarföre man ock ser, attt. ex. i Finland, ehuru ett eröfradt land, som numera befinner sig under en fullkomligt enväldig styrelse, bibehålles ännu hufvudsakligen 1734 års svenska civiloch kriminallag för prvaträttsförhållanden, i samma skick som då Firland tillhörde Sverige. Till följe af den tydning, som sålunda efterhard bhfvit gifven åt 89:de S:n Regeringsformen, anses också regeringen icke blott äga uteslutande makt att bestämma och förordna om hwad som enligt ordalydelsen rörer rikets allmänna hushällning; den har äfven efter grundlagens införande ansett sig kunna tyda uttrycket allmän hushållning så, att styrelsen äger förordna om allt hvad den enskilde äger företaga eller icke företaga i afseende på sitt förhållande till samhället, och om vii icke på sednare tider sett denna tilllämpning utsträckas ända till förbud mot rättigheten att dricka kaffe, såsom under Gustaf Adolfs regering och Rosenoblads ministertid, så finnes dock intet hinder, att efter den tolkning 89:de S:n erhållit, en riktigt faderlig regering i sin vishet kunde utan absolut kränkning af grundlagen utfärda ett sådant despotiskt förbud. Andra författningar hafva efter 1809 emanerat, hvilka varit fullt ut så sjelfmyndligt ingripande som den nyssnämnda — t. ex. den som föreskref skyldigheten för en-l. hvar, hvilken ej ägde förmögenhet eller borgerlig rörelse, att förskafla sig serskildt så kalladt försvar, det vill säga att inträda i tjensteförhållande hos någon annan, som ansågs vederhäftig och prestera dennes borgen, vid äfventyr att eljest kunna af konungens befallningshafvande, såsom försvarslös kastas i föxgelse på obestämd tid, utan att hafva gjort någo: ondt. Sjelfva benämningen försvarslös, om en i samhället född medlem som ej brutit mot samhällets lagar, är någonting som tillräckligt karakteriserar, på hvad punkt svenska ffolkets frioch rättigheter i sjelfva verket — märk gfrundlagsenligt etter ofvannämnde toolkning af den ekonomiska lagstiftningen — boefinna sig ansigte mot ansigte med regeringssmakten. Denna författning är väl numera, till heder för konung Oscars rättskänsla, afskaffad; men i det stället hafve vi ej längesedan sett en underordnad embetsman, en konungens befallningshafvande, öfverståthållareembetet för polisärender i hufvudstaden, egermäktiot nåbiuda. att ingen enskild med-.