Aftonbladet – 31 oktober 1851, sida 2

Ire liflig, men just derföre lyckligare, förerade sig med den förste, som anhöll om hennes hand. Min svåger, en aktad embetsman och redlig man, älskade som Molly sång lidelsefullt och banade sig förmodligen derigenom så hastigt väg till hennes hjerta. De lefva nu lyckliga, hafva redan familj, och våra föräldrar kunde icke önska äfven mig, deras ilskling, ett bättre parti. Men mig, som man kallade den skönare och mildare af oss begge, skyddade emot olyckan att gifta mig utan att ilska, en böjelse, som förskref sig ifrån första barndomsåren. James var son till en rik köpman, som stod i vänskaplig förbindelse med min far och vi barn voro gerna och ofta tillsammans. James höll sig i synnerhet till mig och jag var mera fästad vid honom, än vid min syster. Den första sorg, som träffade mitt unga sinne, var James afresa; hans far sände honpm för någon tid till Kontinenten, för att ibland fremmande allvarligare lära handeln, än under den allt för eftergifne fadren. Vid aderton år skildes han ifrån oss, sedan han halft på allvar, halft på skämt stuckit en ring på mitt finger, med bön, att jag måtte förvara den. Jag hade då nyss fylt mitt tolfte år och kände icke ringens verkliga betydelse; men som minne af James var den mig dyrbar, och min far, som ville pröfva sin dotter, bjöd mig en dag ett par armband, med lysande stenar, för den frånvarande lekkamratens oansenliga ring. De strålande smyckena behagade mg särdeles och jag betraktade dem länge med barnsligt begärliga blickar; men emot ringen tillbytte jag mig dew icke; då omfamnade mig min far och skänkte mig armHanden. ,Efur fem år återkom James och hade icke förr helsat sin far, än han flög till oss; jag blef kallad, Mitt hjerta igenkände honom