Aftonbladet – 30 oktober 1851, sida 1

svepning och slukande som en graf. Hastigt ser jag en hvitklädd varelse som en hvirfvelvind framskymta och nedstörta i afgrunden. Det var Emma! (Emma, sade jag för mig sjelf.) Hastigare än blixten skyndar jag i hennes spår, tager ett språng, rullar från den ena precipicen till den andra, sökande att vinna försprång framför den henne förföljande döden, och slutligen segrare uti denna dödskamp anländer jag till det ställe, der den iskalla och vanmäktiga mön lig. Hon hade velat i denna afgrund söka ett slut på sina lidanden. Då lät jag henne förstå, att jag, en okänd främling, hade gissat till hennes tankar. Ändtligen förstådd en enda gång uti sitt lif, öppnades hennes ögon i hvilka hänryckningens eld brann under det att ett strålande små!eende sväfvade på hennes violetta (!!!) läppar. I samma ögonblick anlände lastade med linor klostrets molosser (!!!) (hundar) hvilka med sitt skällande tillkinnagåfvo att befrielsens stund var inne. Från kanten af vägen nedsläpptes till oss ett tåg, munkarne kommo till vår hjelp och jag öfverlemnade åt dessc himmelens tjenare ett verldens offer, unde det jag sjelf med förtviflade steg aflägsnade mig derifrån. Jag utbrast i ett högljudt skratt. Fruntimren uppstego förtörnade, min kusin såg på sin mor, min tant g på mig, jag såg på hela det tårögda sällskapet, och ur stånd att hämma en sk krattlust, som detta uppträde bringade till sin höjd, tog jag mitt parti och gjorde sällskapet min afskedshelsning, i det jag bad