Aftonbladet – 30 oktober 1851, sida 1

min kusins lugn, 1 så hög grad uppskakade sentimentaliteten hos dessa damer och från deras sida framkallade anmärkningar, lika kostliga, som stilen i det arbete, som för dem utgjorde föremål. De voro, fortsatte min tant, då jag träffade dem, stadde på väg till Italiens leende slätter, uti den dåraktiga förhoppning, att de balsamiska fligtarne af ett det mildaste klima jorden skulle hos denna til: en tidig död dömda varelse hämma sjukdomens härjande fran . Men jag, som uppfattade denna på jäs lidanden, jag säg huru den oskyldiga fiickan redan med afmitta steg, likasom genom en allt af eypresser, vandrade till sin redan uppkastade graf, och vid tanken derpå kände jag min själ nedtyngd af en omiätlig smita. Vid hennes sida gick den blonde fästmannen, utbredande i dacsljuset sina massiva former, utan att någon inre låga störde hans lugn eller satte lif i hans prosaiska rörelser; en ogenomtränglig slöhet bete likasom med en blyrustning den manså att icke en gång annalkandet en rd lavin (här spärrade jag upp öronen) förmadae ingilva honom den egoistiska oro, som uppkommer af den mest vanliga förskräckelse. Emeilertid inbröt natten och Sanct Bernards mörka och uddiga spetsar tycktes likasom taga fiste uti aftonskyarne och dess sluttningar, likasom omiätliga gap, draga åt sig den sista skymten af dagsljuset. Lavinen var i antågande, gapande, omätlig, blek som en lik