dens. — Detta yttrande är uppenbarligen fälldt ernot bättre vetande. Är sädant rättskaffens,? — Inser tit. ej att beskyllningen om skandalmässighet,, en bland de gravaste, som kan göras en tidning, innebär en längt svärare anklagelse än det deraf framkallade svar, hvarför tit. nu så högtidligt kräfver upprättelse? Eller anser tit. sig äga rätt att opätaldt få utfara i förolämpningar? Det anförda exemplet är nog, för att visa det lindrigast sagdt obetänksamma uti tit:i hela förfaringssätt i denna sak. Ifall det skulle blifva fräga om personliga satisfaktioner tidningsredaktioner emellan för ord, som väl ej alltid vägas på guldvigt, så vore det visserligen ej tit. som ägde rätt att fordra, utan som borde gifva upprättelse. Hela tit:i förfarande emot min person, under den tid jag varit medarbetare i Aftonbladet, har varit i hög grad lumpet (ursäkta det grofva uttrycket, men jag tycker mera om att säga en sak rent ut, än att förgylla försätliga tankar med vbelefvade, fraser!) och kan ej ens ursäktas af den mystiska, noga bestämda afsigtens, hvarom Posttidningen lät ett oförsigtigt ord undfalla sig. Det har ej fallit mig in att härför kräfva nägon upprättelse, dels derföre att jag ej har tit:i ömtåliga nerver, i afseende å min person, dels derföre att jag funnit tit:i ansträngningar högst oskadliga, ehuruväl jag alltid skall erkänna den goda viljan (Ut desint vires ete..) När den verkligt förorättade läter sig nöja, så borde den förorättande åtminstone ej framstå och kräfva upprättelse. Örebro den 27 Oktober 1851. S. 4. Hedlund.