Ez an — Redaktionen har med dagens post från herr S. A. Hedlund emottagit, med begäran om införande i Aftonbladet, följande: Sändebref Vill herr Johan Carl Hellberg. Tit. har funnit sig befogad, att efter min afresa ifrån hufvudstaden, säledes under en tidpunkt, då jag ej kan hafva den äran att ögonblickligen besvara tit. skrifvelser, utfärda ett offentligt Sändebref till Aftonbladets förläggare, herr L. Hjerta, för att af honom kräfva upprättelse för en skymf, hvilken skall hafva varit tit. tillfogad af Aftonbladet, under herr Hjertas fränvaro. I fall tit:i föreställning om vigten af tit:i eget jag förvillat tit:i omdömesförmäga, sä skulle tit. ej hafva utsatt sig för det gyckel, hvarmed tit:i Sändebrefs rätteligen borde behandlas. it. skulle dä hafva insett, att detta pompösa uppträdande för ett enda ords skull, yttradt under den temligen retsamma polemik, hvilken iit. öppnat, och denna fordran af nupprättel se utaf en person, hvilken tit. sjelf uttryckligen förklarar vara oskyldig, lika oskyldig inför juridiken, som moralen, — att allt detta faller in på komediens område. Det sätt, hvarpä Aftonbladet bemötte tit:i imposanta sändebref, hvarigenom saken utsattes till min förklaring, har nödgat mig att besvära tit. och allmänheten med dessa rader, sä fullkomligt likgiltiga eljest bädas vära personer — jag ber tit, ej taga denna erinran alltför illa — äro för publiken. Min förklaring skall blifva ganska kort. De ord, för hvilka tit. kräfver upprättelse, lydde: När skall den enda officiella tidning landet äger lära sig takt och vett, rättskaftenhet och urskiljning? Svaret härpå är ej sä konstigt att finna: cke så länge den redigeras af ... herr Hellberg tarde gissa hvem vi mena; ät hvilka ord tit. gifvit den tydning, som skulle med dem vara sagdt, att tit., såsom varande redaktör af Post. och Inrikes-tidniogar, saknar och icke ens framdeles kan förvärfva takt och vett, rättskaffenhet och urskiljning, Jag ber att härvid först och främst få göra den väsentliga erinran, att tit:i tydning af de citerade orden är nägot origtig. lär är blott fråga om karakteren af tit:i tidniog, och als icke om tit:i person liga egenskaper, om hvilka ej blifvit taladt. Det är nödigt att observera denna skillnad, dä man sä ofta finner en ganska stor olikhet emellan personer säsom enskilde män och såsom tidningsredaktörer. Hvad sjelfva hufvudsaken angär, den, såsom tit. pästär, äreröriga beskyllning, som ligger i frägan: När skall Positidningen lära sig rättskaffenhet?., så åtager jag mig för denna beskyllning allt moraliskt ansvar och torde möjligen nägon gäng äfven blifva ; tillfälle att ikläda mig det juridiska ansvaret för enahanda yttrande. Intetdera skall blifva tungt att bära, och huru ärerörig beskyllningen än mä vara, ämnar jag icke ätertaga mina ord, Till rättskaffenhet hör nemligen tydligen sanningskärlek; den som talar emot bättre vetande har, åtminstone i mina ögon, förverkat anspråket på at! erkännas såsom fullt rättskaffens. Tit. känner bäst sjelf huru pass Postoch Inrikes-tidningar, med al sin sjelfbeprisade opartiskhet, hällit sig till sanningen vid mänga framställningar. Säsom bägon ledning för tit:i minne, om det skulle svika i detta fall, vill jag anföra blott ett yttrande i tit:i tidning, som talar tillräckligt, nemligen just det yttrande, som egert ligen föranledde det uttryck i Aftonbladet, som gjor: så djupt intryck på tit:i fiokänsliga sinne. Detheter i Posttidningen för den 24 sistlidne September, att Aftonbladet, under herr Hjertas sednaste fränvr., under den tid jag uppgafs vara dess ledare, varit groft, skandalmässigtv och späckadt med oqvä