Aftonbladet – 29 oktober 1851, sida 2

Jag återkommer nu till besöket hos min tant Sara. — Införd uti trädgården fann jag henne sittande i den chinesiska paviljongen, sysselsatt med att läsa högt för nägra gamla grannfruar. Ämnet måtte hafva varit mycket rörande, ty jag fann hela sällskapet, med undantag af min kusin Ernest, som i vårdslös ställning sittande på en bänk i skiggan af en acacia rökte på en cigar, uti den mest känslosamma sinnesförfattning. Min tant läste alldeles som en öm mor, hvilken i sin ungdom varit lärarinna, med en undervisande och emfatisk ton, efter räsonerade principer och efter de mest noggranna stafningsreglor, så att det var ett nöje att höra henne. Sedan hon åter påsatt glasögonen, fortsatte hon läsningen: — — — — Denna unga flicka var en af dessa bleka qvinnogestalter, hvilka, likasom insvepta uti en nattlig slöja, omgifvas af en blåaktig strålkrans af det djupaste vemod. Af ödet dömd att sucka under en tyrannisk fars välde, som var oförmögen att begripa den hemlighetsfulla aspirationen hos en själ, som söker att fylla tomheten i sitt hjerta och fullända realisationen af sin varelse, förtärdes hon af en hemlig smärta, som utbröt i qväfda svekar. Denna planta, som i stället för att gro på Helvetiens kalla bergssluttningar, var skapad att blomstra på Apenninernas solbeglänsta höjder, tvingades nu, just då den var på väg att utveckla sig till ena praktfull blomkrona, af den kalla och isande nordans vinden att innesluta sig i sin bleka kalk. ,Kusin! — frågade jag den bredvid mig rökande ungkarlen — hvad är det för en planta ?. Det är — det är en deliciös qvinig varelse.n (Min kusin var inöfvad att upprepa sin mors valda uttryck). (Slutet följer.)