Aftonbladet – 29 oktober 1851, sida 1

nyhetens behag. Denna unga flicka, uppfostrad bland nunnorna i klostret Sacrå coeur. hvilket hon endast för få veckor sedan lemnat, hade ännu knappt satt sin fot uti verlden der hon ännu var en alldeles oerfaren nyläring. Jag fann henne förtjusande, både i anseende till hennes okonstlade sätt att vara och hennes af inga sorgmoln ännu störda förhoppningsfulla glädtighet. Uti en utmärkt behagfull ställning sittande på sin mulåsna, hvilKen enligt dessa djurs instinkt följde den yttre kanten af vägen, nästan hängde hon öfver afgrunden, utan att upphöra attskratta och skämta. Denna säkerhet var likväl icke hos henne en följd af personligt mod, utan endast en af okunnighet om faran alstrad besymmerslös tillförsigt. Då samtalet stundom nvälfde s ng ämnen, som voro mera ati hennes smak, än vinoch spanmålspriser, deltog hon deruti med både förstånd och uppmärksamhet och kryddade det med ett qvickt skämt. Atskilliga gånger föll talet på henes fistman, hvilken hon icke sett mer än ;n enda gång och om hviken hon talade itan förlägenhet, äfvensom utan passion. Hon ycktes anse äktenskapet endast som en stänlig glädjefest. Alskvärda barn! Under det ag på henne fästade mina blickar, föreställde :z mig hennes blifvande öde, hennes snara ippvaknande ur förtröllningen, och under föruseeude ar de missrikningar som troligtvis väntade henuc i sjilva skötetaf den så kallale husliga sällheten, skulle jag önskat att vara i len mans ställe, förhvilken detblir ett åliggar Itt genom en varaktig ömhet och den skonsam ct man är skyldig det svagare könet, besparr renne detta sorgliga missöde. Men då jag wu icke kunde blifva denne man, ansåg jag fö vättre att icke nira en känsla, hvilken, d: len är hopplös, snart cfvergår till en olidelig låga. Detta var orsaken, hvarföre jag ännuli