Aftonbladet – 28 oktober 1851, sida 2

att de taga denna väg. En resande, som under högsommaren besöker Alperna, kan ganska väl igeukänna dessa breda fännor, hvari hvarken träd eller stenar finnas och vid foten hvaraf sekelsgamla lemningar äro sammauvhopade, hvilka vegetationen inkräktar och äterbetäcker i samma mån som de hopa sig. Uti de högre dalarne, der den varma årstiden är mycket kort, blir den snö, som under vintern samlat sig vid foten af dessa rännor och som icke hinner smälta, ständigt qvarliggande. Det händer stundom, att innevanarne uti dessa trakter äfven kalla laviner dessa lemningar af en verklig lavin. Derifrån torde vår tursts misstag hatva härledt sig, alldenstund han, som för första gången besökte dessa dalar och som hade hufvudet fullt af ur resebeskrifningar hemtade begrepp, gerna inbillade sig, att han ärofullt utstatt kampen emot detta de högre alpernes fruktansvärda plågoris. ag skulle hafva försökt alt taga honom ur denna villfarelse endast han lemnat mig tid dertill, ehuru obehagligt och otacksamt ett sådant försök vanligen brukar vara, i synnerhet när personen är fullt öfvertygad om en sak, som smickrar dess egenkärlek. Då min kusin Ernest en gång duellerade, hade vi såsom försigtiga vittnen och goda slägtingar laddat med löst krut: motständaren lade an och sköt, Ernest lossade sitt skott iluften och sedan hederns f rdåringar blifvit på detta sätt tillfredsställda, gingo vi att frukostera. Men da min kusin Ernest berättar historien, härmar han kulans hvinande och påstär att den snuddade förbi hans öra; en rysning öfverfar då min tant Sara, och hela sällskapet delar denna känsla, hvilken vi försigtiga vittnen och goda slägtingar äfven äro tvungne att låtsa. någonting som vi icke behösde, om det icke