Aftonbladet – 28 oktober 1851, sida 1

telse, men det smakar bra att få värma sig, sedan man lyckats rädda sig undan lavinens. pEn lavin! sade den tjocka herrn. Under denna ärstid?, tillade jag. Och den som var betydlig, det försäkrer jag, minst en fjerdingsväg lång. Jag kunde omöjligt förstå mig på den herrns laviner, ty vi voro i slutet at Juli månad, följaktligen uti en årstid då det knappt fanns tecken till snö på de närgränsande höjderna, och utan snö kunna inga laviner uppstå. Då jag emellertid icke ville bestrida hans uppgift, nöjde jag mig med att bedja den herrn berätta oss sitt äfventyr. Gerna, svarade han. Klockan var ungefår sju, då vi lemnade marketenteriet (så kallas det sista bebodda hus man träffar åt Walliserland till, innan man uppnår Klosterherberget). Jag hade ungefär femton steg framför mig ett sällskap, detsamma som pu anländer. Sällskapet utgjordes af tvenne herrar och ett ungt, ganska vackert, men lungsigtigt fruntimmer, som medföljt för att passera vintern i Italiebp. Den ena af de begge herrarne är hennes far, den andra hennes fästman, en storväxt krabat, orörlig som en bildstod, liksom schweizare i allmänhet. Då vi kommo på lavinen . . Här gjorde jag ett försök att afbryta konom: Förlåt, min herre, men det är vanligtvis lavinen som kommer på de resande .. . Vänta, skall ni få höra. Då vi kommo på lavinen, såg jag den mulåsna, hvarpå fruntimret satt, nedsjunka i snön ända till buker och som jag fann den unga flickans belägeihet ytterst farlig, särdeles genom vägvisare:s oskicklighet, som icke förstod att styra dj!fet, skyndar jag fram, skuffar undan bonctölpen, fattar tygeln och sätter åsnan i gång, så att det var lust ått se på... Men ett, tu