Aftonbladet – 28 oktober 1851, sida 1

Det är väl möjligt, sade jag, men detär för öfrigt lätt begripligt, att de efterlefvande i öfvermåttet af sin smärta ..., Han afbröt mig ännu en gång. Ni är ung, min herre, mycket ung. Ni kommer nog med tiden att göra den erfarenheten, att det icke är smärtan, utan högmodet, fåfingan eller glädjen, som diktera och betala dessa osanningar. Jag skyndade att utropa: Fåfängan, det må så vara, min herre; men glädjen på en kyrkogård, på en graf! ;Jo just glädjen, min herre, denna hemliga, oemotståndliga glädje, som erhållandet af ett stort arf ingifver. Man vill då i följd af en visserligen naturlig känsla, men hvilken icke har ringaste gemenskap med smärtan, på något sätt visa sig erkänsam för den rikedom, hvaraf man kommit i åtnjutande, och dertill egnar sig en grafskrift synnerligen väl. Af alla tacksamhetsbevis är detta det beqvömligaste och minst kostsamma, hvarföre det äfven varit i bruk alltsedan urminnes tider. Inrista uti stenen, bildhuggare, inrista djupt Iden aflidnes förtjenster, dess dygder, uttryck Iden gärd af... hvad, mine herrar, hvad annat än vår djupa tåcksamhet, vär fullkomliga Ttillfredsställelse och vår inre glädje, så mycket I varmare och lifligare, som vi för ögonblicket icke våga visa den.n ! ,Sådana menniskor äro vidunder i skapelsen, återtog jag förtörnad; men: . . Håll inne med sådana uttryck, unge man, vloch spar dem för att dermed benämna mere förhatliga ting. De fel och brister, som vid: 1 låda menskligheten, kunna icke med skä I kallas vidunderliga. Jag talar nu om hel ,:vanliga saker, jag talar endast om egennyt ritan, en last, snarare ful än elak, och om -Ihyad vidunder, sådana som till exempel n och jag, skulle kunna göra. Allt hvad jag I