vara bland sjäare och spanmfålsbärare m. m., vilket vi ej känna). Således äre vi fullt ense med Morgonbladet om det högst förderfliga inflytande bränvinet hos oss utöfvar och anse detta såsom det värsta onda, hvarmed svenska nationen har alt kämpa. Detta är ej heller någon ny åsigt a vår sida, emedan den kan igenfinnas i ett af de aldraförsta numren af Aftonbladets första årgång år 1830, och lika visst är det vår tanka, att svenska folket kommer att sjunka mer och mer tillbaka i fysiskt och moraliskt tillstånd, om ej alla bättre lottade och bildade förena sina krafter till motarbetande af det onda. Men till detta ändamåls vinnande anse vi det ingalunda vara nog att gå tillväga enligt de hittills varande nykterhetsföreningarnas plan, såvida ej de bildade klasserna mera föregå med exempel; och än mera är, vi äre till och med dristige att våga den öfvertygelsen, att om fattigantalets tillvext än till en ganska stor del kan skrifvas på den omåttliga bränvinsförtäringens räkning, så ligger dock jemväl en starkt verkande orsak dertill i det stationära af våra lagar och inrättningar, som sätter de allmänna angelägenheterna under ett nära nog absolut förmynderskap af staten; en ända till absurditet drifven centralisation, som skall lägga äfven de ringaste allmänna bestyrs afgörande i konungamaktens och dess befallningshafvandes eller underordnade organers händer, likasom rådde det en ordentlig förskräckelse för att uppkalla folket sjelf till utöfvande af någon vilja i afseende på sina egna gemensamma angelägenheter. Ingenting skulle vara oss kärare än om Morgonbladet ville jemväl instämma med os: häruti och på denna grund icke motarbeta bemödandena för sådana förbättringar i laga och statsskick, som syfta att genom en riktning till sjelfstyrelse höja nationen i moralisk hållning och uppfostran genom känslan at vara fria medborgare och genom medve: tandet af de åligganden som detta gifver föl det gemensamma bästa.