dre än graciös och inbjudande röst, och helt tankfulla och trötta begåfvo vi oss in. En supå, som gäckar all beskrifning, var serverad på det uppslagna filbordet i salen; men sedan både Jag och Arnold, drifna af vår hunger, med en mycket slö och illa skurad knif gjort några fruktlösa anfall på en liten ost, härd och blågrå, och hvilken Arnold påstod vara en imitation i alun, men jag för min del trodde vara frukten af den resande frums sköljvatten — beslöto vi lemna supån åt vär värd, hvilken visserligen icke kunde rå på osten. men likväl förtärde det öfriga. som jag ansag vara nägra på olika sätt anrättade svampar och mossor. Efter ännu några intressanta belysningar i itskilliga hushållsrön, som jag var allt för rött och nedslagen att bestrida, eller ens höra på, förpassades vi af en piga, med ett snedt algljus i handen, till ett litet rum på vinden, ler jag omöjligt kunde stå rak och derföre, med eller mot min vilja. måste intaga en säng med lefverbrunt ulltäcke, der jag sjönk ned senom en fjederbolster ända till träbottnen, somnade och hade de mest obehagliga drömnar under en svärm af myggors oafbrutna infall och musik. I god tid morgonen derpå voro vi på väg från vår fordna kamrats intressanta hem. Och edan jag på nästa gästgifvaregård ätit mig nätt och blidkat den stackars Arnold, som ätt snufva af sitt kalla fotbad och varit höeligen förargad på mig, som förmått honom ill denna visit, skrattade vi i kapp åt vära pptäckter i landthushållningen, och jag lott. ade heligt att aldrig mer besöka någon raax ionel landthushållaren.