Aftonbladet – 24 oktober 1851, sida 1

hända du, Richard, som är längre, kan upp täcka dem. Nå, det är emellertid detsamma Jag tror nog de stå der, efter du säger det IMen sig mig hvad alla dessa käringar gör: derborta. Jag tror de plantera något.. Jaha, alldeles riktigt. Kom nu häråt, skal ni få se något ganska artigt. Vär lilla tjocka värd klef nu förut genom griv den och fortsatte sin väg utåt gärdet, på kanten af ett dike, fullt med vatten; och vi följde tålmodigt med, under oupphörligt bemödande att hålla oss qvar på den leriga och våta renen, för att icke plumsa ned i diket. Nå, hvad tror ni väl nu att dessa menniskor göra?. frågade Bengtson med förnöjd och ötverlögsen ton, då vi, våta och smutsiga om fötterna, framkommit till åkern, der en tio eller tolf smutsiga och trasiga qvinnor gingo lutande för att nedstoppa i den leriga jorden någonting, som icke kunde urskiljas. Jag kan verkligen icke förstå det, sade jag helt anspråkslöst, och lät mina blickar med deltagande hvila på dessa arma varelser. hvilkas utseende tillräckligt bevisade deras utomordentliga fattigdom. Se då hitx, sade han med min och ton af en taskspelare, som på förhand njuter af den beundran, hans konststycke skall väcka, och visade på en stor säck, som stod på kanten af åkern. Jag ryggade ovilkorligt tillbaka, öfvertygad ut säcken, genom något beundransvärdt mirakel, skulle flyga på mig; men Arnold, som örmodligen icke tänkte på något taskspeleri,, ittade i den betydelsefulla påsen, och med amma patetiska röst, som Almqvist låter in Erasmus utropa: Tarmar! O, Gud!s utrast han: Koklöfvar! Hvad i Guds namn skall du lantera dem för? ... Jag har aldrig hört att: le ega någon groningsförmåga. j