Aftonbladet – 22 oktober 1851, sida 1

— 0 TSAREN ARRA blomman, och hennes ande sväfvade ånyo bort till de purprade molnen i öster. Huru länge det räckte, vissic hon ej, ty när hon återkom från sina tankars himmelsfärd, var det tyst kring henne , men hennes lilfa gosse, som vaknade, drog till sig hela hennes uppmärksamhet. Flera morgnar derefter hörde hon detsamma; hel: dagen väntade hon på morgondagen, hela natten drömde hon derom. Det var heunces enda nöje, men hon tyckte det öfverträffade oändligt allt hvad hon njutit. Så kan ett litet obetydligt, hvari en gnista af himmelen är, uppväga hela jordens fröjd. I stället för att hon förut, under sina yppiga dagar, blef drömmande och svärmisk af dessa toner, upplifvade de henne nu. och muntrade henne. Hon tyckte att hon förstod dem bättre, hon trodde att de frambringades af en själ, lik hennes, under dagens hetta upptagen af jordiska bestyr, och som måste i nägra få minuter sammanpressa sitt högre själslif. Hon var nöjd och önskade icke mera, än att beständigt få höra dessa toner. XL Brof Ull fra Augusta från fru Clara Nu har jag funnit den rätta lyckan, min vän! Ja, jag har funnit både mina barnsliga drömmars fullbordan och en lycka som jag aldrig anat. Jag satt en förmiddag med min söm och arbetade litigt. Det bultade sakta på dörren, Jag ropade: stig in! Hvem kom in, tror du? — Han, han sjelf och ingen innan. Carl Ekman, min förskjutne fistman. Jag rodade som blod af blygsel och förlägenhet. Men, vet du, let var jag, som först af oss båda slog opp ögonen. Tan var lika blyg, lika skygg, som medan jag var den irade mamsell Clara. Han tycktes hafva glömt att jag var en bedragares olyckliga maka. Efter några ögonblicks tystnad, sedan jag bjudit hoom sitta, frågade han om jag ville sy åt honom nigot inne. Han gjorde en liten beställning, såg sig skygg kring i rummet och tog snart afsked. Jag vet nu efteråt att han icke kom för sin skull, tan för min; af rent medlidande. Han hade hört nin lycka och min arbetsamhet. Å Han började att oftare besöka mig på korta stunder, jorde mig aldrig något anbud om hjelp, utan skaftade vig arbete, så tillräckligt och dyrbart, att jag kunde taga