Enn ör -—-—-— —.2 —r— Det var en större middag för flera personer af Jonsonis vänner. Hofrättsrådet låtsade vara helt och hållet apptagen af gourmandise, men gjorde sina beräkningar i tysthet. Han frågade Carl Ekman afsides, hvad denne ville gifva för lagret. ,Tretusen banko, minst,, menade denne, som värderade ärligt, voch detta är ändå godt pris; men mera kan jag icke ge, ty mera har jag icke. Sedan frågade han hvad Jonsoni ville hafva. ;Den der strunten är väl icke mycket värd. Gammalt skräp, samladt sedan förra århundradet; sjöskadadt socker och unket kaffe, kan jag tro., svarade Jonsoni. Hofrättsrådet smålog, bifallande, men visste att gamle Ekman med flit försett sig med ett utmärkt rikt och utvaldt lager, för att lemna det åt fostersonen, i beräkning att han skulle få köpa det för de kontanta penningarne. Han hade visserligen kunnat testamentera honom det, men det ingick icke i hans plan och var icke öfverensstämmande med hans förestälningar. Han hade gifvit fostersonen med varm hand ej mera än hvad denne lagligen bordt hafva för 20 års trogen tjenst, enligt hans egen åsigt; han ville ej att fostersonens framtid skulle grundas på gåfva, utan på förvärf, och önskade derföre att Carl skulle med de förtjenta penningarne göra en god affäir, och icke få en simpel skänk. Det skulle mera uppmumtra och glädja honom, menade den erfarne. Han hadle anförtrott hofrättsrådet alltsammans, och denne handladle nu i hans anda. Utgången blef sådan, som gubben hoppats innan han dog; hofrättsrådet köpte lagret för en obetydlig kontant summa af den stolte Jonsoni. IX. En friare utan fruktan. En månad efter denna uppgörelse öppnades på samma dag tvenne kryddbodar midt emot hvarandra. Den ena var Ekmans lilla gamla, hvari ingen förändring skett, utom det att den blifvit försedd med en ny borste, ty den fordna var alldeles utsliten; för öfrigt hade gamle Ekman för sin fosterson berättat om ett gängse bruk, att hvarje ny egare af en äldre kryddbod borde uppsätta egen borste; annars skulle det ej gå väl.