Aftonbladet – 21 oktober 1851, sida 1

lät så pikant i månget fruntimmersöra; ty i Stockholm har man den svagheten att finna mera behag uti hvarje fremmande brytning, än uti det rena, äkta uttalet, som naturligtvis är så alldagligt. Med mycken belåtenhet inventerade hr Jonsoni kassa. kistan, läste igen och stoppade nyckeln i sin ficka. Han vexte ett par tum i sitt eget tycke, såg upp mec en viss förnäm min, mera allvarlig än någonsin förut. När guld tillfaller någon, som icke haft det förut, bli det liksom en barlast, som hindrar varelsen att kränga, om han gjort det förut. Unga Jonsoni hade vkrängt: mycket på den korta seglatsen af sitt lif. Ekman var likgiltig och höflig. Jonsoni såg sig ikring i boden och bodkammaren med en gäckande min. Jaså, sade han, det äri denna uslö håla, detta futtiga krypin, som min hederliga frände samlat förmögenhet. Det var väl derfrre han bibehöll minnet af sin fattigdom och skänkte halfva sin förmögenhet, till min stora förlust, åt ett barmhertighetsverk. Hade denna bod varit en smula hyggligare, så skulle jag he fortsatt handeln här; men nu skall jag öppna en vackrarc lokal, på en bättre gata.n Herr Jonsoni., sade Carl Ekman, har således ingen ting emot att jag fortsätter handeln på samma ställe?, Herrn är bra enfaldig, om herrn gör det. Det duge icke nu för tiden att bjuda folk till så usla bodar. Mer gör huru som herrn behagar. Men lagret är mitt. Dock det kan icke vara annat än skräp., Om jag får lof att köpa det, sade Carl Ekman, s: skall jag betala det kontant hvad det är värdt., Med ett vilkors, sade hofrättsrådet, xatt jag får upp göra köpet.n Oändligt gerna, menade Jonsoni, ty då blir alltin; lagligt. I — Hofrättsrådet märkte, att Jonsoni var lika lättsinni, Isom Ekman var allvarlig, och önskade göra köpet så för månligt som möjligt för den sednare. Hvad vill herrn ge? frågade Jonsoni. Som jag sagt, jag uppgör affären ensam, inföll hof rättsrådet. Vi tala ej om den saken förrän i eftermiddag Nu gå vi och äta den middag herr Jonsoni bjudit oss på.