Aftonbladet – 21 oktober 1851, sida 1

omfamnade honom och ropade: Gud vare lof! Så ha jag ändtligen då i min lifstid råkat en riktigt hederlig karl! ,Men hvar är hufvudboken och de penningar som fattas ? frågade Carl, ännu bekymrad. Det angår dig inte, dumbom! snäste hofrättsrådet. vände sig bort och låtsade snyta sig, men egentligen fö att torka bort några tårar. Nu skall jag berätta dig att jag uppsatt gubbens testamente, har det underskrifve Af honom, ordentligen bevittnadt och lagfaret. Deri är cke upptagna mer än 50,000 riksdaler banko; detöfrige har han lemnat till en barmhertighetsinrättning med varn hand, men utan att vilja vara nämnd., Gud välsigne honom! Ja visst, min gosse; men du är icke nämnd i testa mentet; den der Jonsoni fär alltsammans.v ,Gud välsigne honom! sade Carl helt lugnt. Jag har aldrig föreställt mig något annat.s Men hvar skall du taga vägen? Jag! Blott trettio år gammal! Och tror farbror at det icke var tillräckligt arf för mig, att jag i tjugo å hos den gamle lärt, huru man sjelf förvärfear sig så myc ket penningar man önskar?s Du är icke blott en hederlig karl, utan en dugti; karl. Jag är gubbens executor testamenti, och skall bi stå dig i hvad jag kan. Jag känner alla hans anordnin gar, äfven de sista, om panterna och om gålvan till dig Ila förutsade sin död och väntade med den lilla gåfva till sista stunden. Sedan unga herr Jonsoni blifvit erkänd som arfvinge inställde han sig hos Carl Fiman, jemte hofrättsrådet för att taga i besittning sin egendva. Herr Jonsoni hade redan några år varit på akrydd kramhandelskontor, det vill säga icke förnedrat sig ti att stå och väga såpa, utan endast fört böckerna hos e större kryddkramhandlare, och för öfrigt studerat Stock holmslifvet. Han var redan en fullkomlig gentleman till det yttre invigd i hufvudstadens mysterier, en lysande figur, Nfli och munter, till och med älskvärd. Det enda fel ha tycktes hafva var att han skorrade betydligt, men det