och makt. Från Stambul kastade Storherren lystne blickar öfver halfva verlden; hans flottor beherrskade Medelhafvet och hans krigshärar utgjöto sig med fa natismens glöd och vild tapperhet öfver det sydöstra Europa och kommo päfvar, kejsare och konungar at darra. Då var Ungern den damm, mot hvilken den Österländska väldsamheten bröt sig, då var det, som det ungerska folket förvärfvade sina riddarsporrarssäsom en ädling bland Europas nationer, säsom den kristna kulturens trogna, vaksamma och till sjelfuppoffring redobogna förkämpe mot Österns barbari. Det Osmaniska väldets makt hade dock ingen varaktighet; det saknade en inre uppehällelsedrift, det drefs icke framät af nägon högre anda, det var icke kulturens och civilisationens budbärare. Nu är dess kraft fullkomligt bruten, det är ett välde som söndrar sig emot sig sjelf, som icke eger någon sammanhällning; det är en skugga, en kropp utan själ. Visserligen strålar ännu halfmänen öfver en skog af minareter och kupoler i Constantinopel, skaror at rättrogne Muselmän följa ännu Imamens röst, som kalla dem till moskeerna, men de se med ängslan det Europeiska väsendets insteg, de kasta gerna sina blickar öfver till Bosforens motsatta strand, der de valt sina grafvar i en dunkel känsla deraf, att de i Europa icke ega nägon varaktig stad. Det kan, M. H. måhända synas nägot vägadt att föreslå en skäl för detta svaga döende välde och dess beherrskare. Men vi ega vid detta tillfälle anledning dertill; vi hafva ett skäl att bringa Turken vär hyllning; derföre att han, till trots för stora och väldiga makters hot, vägat lyssna till humanitetens röst; derföre att han i en sak visat sig mera kristlig än flera af Europas ,allrakristligaste despoter. Sultanen har visat ädelmod mot olyckliga hjeltar från det land, der hans förfäder kämpat så mänga härda strider, och frän hvilket de så ofta blifvit tillbakakastade med blodiga pannor. Han har fattat snillets och hjeltemodets sublima storhet i olyckan och motgängen; han har visat sig känslig för verldshistoriens dom, som nu skyndsammare och säkrare skipar rättvisa än förr, då den segrande parten alltid skref den besegrades historia, och det ofta först efter länga ärhundraden lyckades den oförtrutna forskningen att göra sanningens röst hörd och skänka upprättelse ät de olyckligas minne. Han har insett, att när de blodlystna herrarne i Wien och desse herrars herrar länsesedan äro förgätna, när till och med glömskan en gäng medlidsamt bredt ett dok öfver deras stora bedrifter i stadsgrafven vid Wien, på fästningsvallen vid Arad och på Pesths torg, så skall Ludvig Kossuths och hans olycksbröders namn stä qvar i verldshistorien och deras hjeltemodiga kamp för en ädel nationalitet ännu stå lefvande för folkens hågkomst; — ty det ädlas minne varar dock längst! — Han har M. H! fattat detta, och fattat det bättre än till och med förste mannen i Europas största republik, och jag tror derföre, att vi, ehuru bäde Eu. ropeer och kristna, med godt samvete kunna dricka Storturkens skäl, en skäl, förmodligen för första gången i värt lif, för den höga Ottomaniska Porten! Lefve Turkiet — sä länge det kan och fär! Turkiets skål dracks under höga bifallsrop, och härpå följde skålen för England, hvilken öreslogs af öfverstelöjtnanten G. Ijerta, på öljande vis: Vid denna glädjefest böra vi hembära lof till det Land, det folk och den regering, som måhända mäkigast bidragit till den befrielse af en stor man, hvilken ri i dag fira. Det är England, det är engelska folkets mäktiga opinion, dess regerings lugna, men inAlytelserika medverkan, som säkerligen uträttat mest för Ludvig Kossuths räddning. Märkvärdigt! Hvad försynens vägar äro underbara! Detta England skulle dä under ett ärtusende sjelf vara rof för vilda inkräktningar, för olika folkslags öfversvämningar, för svära inre strider; det skulle under sekler pröfvas genom brutna konungalöften och väldiga meningsstrider; för att slutligen visa verlden, huru midt under väldet och oredan sambhällighetsandan, genom folkviljans kraft, utbildar och befästar sig. Dessa Britter, så sent antagande civilisationen och segt vidhängande institutioner och lagar, hvilka onekligen länge mera hämmat än befordrat deras framsteg, skulle i trotts deraf tillkämpa sig en stor individuel frihet och i nationalkarakteren inlägga detta allvar, som gör folkopinionen så mäktig, att England, let aristokratiska England, nu stär främst i Europa fram för mensklighetens stora mäl, sträfvandet till kultur och allmänt välständ. Ja! Försynens vägar äro underbara! Det är detta land, detta folk, som först af alla nu bjuder den förföljde, ädle Ungraren en fristad, och som i detta ögonblick visar verlden, uru den bör hedra och ära de män, hvilka offra sig ör folkens heliga sak. Lof och tack till England, dess Folk och Regeing : En skäl för England; lefve England! I anseende dertill att en annan, derför betämd talare fått förfall, uppträdde åter hr 5. Hedlund och föreslog skålen för Amerika: För omkring 200 år sedan afseglade ifrän det nu ;å fria, gästvänliga Albions kust trenne fartyg, för att på andra sidan af ett farligt, stormande haf söka ig ett nytt hem, sedan det gamla moderlandet ej illät dem att fritt, på det sätt som med deras känla och behof öfverensstämde, dyrka sin Gud. Lyckigt anlända till det aflägsna landet, som först uppäcktes af vära nordiska förfäder, hvilka kallade det lels Grönland, derföre att der då fanns en frisk, srön vextlighet, dels Vinland, derföre att vindrufvor ler päträffades, grundlade dessa första nybyggare af en anglosaxiska stammen ett samhälle, der den eligiösa friheten blef grunden för den borgerliga, tt samhälle, som utvecklat sig till den förvanande rad, att det i dag utgör en af jordens mäktigaste tater, ja kanske den allra mäktigaste, i fall man ser j blott till dess yttre makt, utan till dess inre tyrka, som ligger i dess civilisations moraliska kraft. merika är ännu ett ungt land och arbetar med ungomlig ifver och hänförelse, måhända understundom ned ungdomligt öfvermod, på sin utveckling. Att gå framät, är Amerikanarens lösen. Men hela dess ramåtgående kraft ligger i den frihet, som der räler, icke blott i det politiska lifvet, utan inom hvarje undens omräde, i religion, i vetenskap, i industri, i la grenar af mensklig verksamhet. Vära dagar se upphörligt nya prof på dessa underverk, som friheen skapat och hvilka endast friheten kan skapa, säsom en af vära utmärktaste män en gäng yttrat. Stadda i egen utvecklingsprocess, hafva Nordamerisas Förenta Stater hittills icke på direkt vis ingripit Europas förhållanden, ehuru mänga de band äro, om sammanknyta de bäda verldsdelarne; ehuru analet oupphörligt ökas af dem, som med vemod blicka illbaka till de fädernesland, som förjagat så mänga f sina barn, af si a bästa söner. Den tid är dock j aflägsen, då Amerika, icke blott genom sitt stora noraliska inflytande, utan äfven i yttre mätto, komner att inverka på Europas öden och understödja det kampen emot det Asiatiska Östern. Vi erfara en örkänning af sådana tilldragelser i hvad som nu inräffat, då Amerika utsträckt sin hand, för att ifrän furopa hemta Ludvig Kossuth, en ädel kraft, som nähända varit för god för denna verldsdel. Det är, mig veterligen, första gången den nya verlden så inverkat på den gamla verldens politiska förhållanden. Mätte det ej vara den sista! Mätte den tid ej vara