Aftonbladet – 18 oktober 1851, sida 1

an göra mig förstådd. Det är också bra svårt för en ackars flicka, hon kan icke uttala fullkomligt hvad hon inker och känner, mför en far, som står med rynkade gonbryn och ett försmädligt småleende på läpparna vid varje den minsta invändning mot hans vilja Ännu vårare är det att motsäga mamma, ty då blir hon leden och gråter. När jag är för mig sjelf, tycker jag att as har tusen obestiridliga skäl, som hvar och en måste illa, men när jag kommer fram för mina mäktiga mottåndare, så bortdunsta de som dimmor; jag til och med lömmer dem alldeles. Det är alldeles som med hvad han erfar i drömmen, och derunder tycker vara riktigt, ackert, sannt och möjligt; när man vaknar, så är det ara galenskaper. Kanske också jag drömmer, när jag r för mig sjelf, och är vaken och vid fullt förnuft då ag är hos andra. Emellertid tar jag min tilläykt till sennan, för att fråga dig, som är min vän, som är gift ;h erfaren. Du måste råda mig uti min förtvitllade begenhet. Du skall få höra huru det är tillställdt utom nig, och sedan huru det är beskaffadt invertes med mig. Häromdagen började gamla Lisette, som da känner, tt ringa i alla klockor om giftermål för mig, hon ville relt och hållet omvända mig från alla mina numedrömnar, alla mina fantasier om ett helt lif offrat ät den sköna konsten. Jag hörde knappt derpå, men kort der;fter kom pappa och frågade: Har du lust att gifta dig, Clara, så har jag en bra fistman åt dig? Nu vet jag sedan gammalt, att när pappa frågar vill du? så betyder det alldeles detsamma, som du skall. Det klack i hjertat på mig, men jag små!og, och försökte slå bort saken med skämt. Men det hjelpte ickse, pappa rynkade ögonbrynen och sade: Min kära Clara, du her tre bröder, äldre än du, alla tre gå embetsvilgen, och kunna således icke föda sig sjelfva på många herrans år. Jag måste uppehålla dem, att de icke nå tvingas att skuldsätta sig, hvilket snart skulle hämma befordran för dem, ty nuförtiden kommer ingen fram på embetsvägen, som icke är oberoende i affärsväg. Följden deraf är att jag dagligen gätter till alltmera af min fvin het, så att, när jag en gäuvg lägger ihop ögon nes icke mera än ett par tusen riksdaler qvar: ir du ogift då, så får du ge dig uti veridei vernant eller hushållerska, hvilketdera du kan Hvilketdera som helst är alltid svårt, ty hushållsmamsell är ändå icke annat än eit bättre mamn bera — på piga. Således vill jag så fort som möjlligt se dig