Aftonbladet – 18 oktober 1851, sida 1

;De der ofrälse äro bra löjliga, som räkna rang och öreträden sig emellan; bondblod är ju altid bondblod,! numlade kammarherren, sedan han vändt ryggen åt hof-. ättsrådet. En odåga till karl, en talrickslickare på hofvet, en jesk, en strunt, ett dumhufvud med trekantig hatt, med: tt ord, en baronr, fnyste hofrättsrådet, och fingrade på in lilla nordstjerna, men sedan tillade han, liksom ångande sig: det är eget hvad aila klasser förakta hvaranIra här i landet! Hofrättsrådet återvände om ett par timmar till herr Ums gästvänliga hus. Hvar och en hade rangerat sig 4 bästa vis. Herr Alm och två äldre herrar hade redan yörjat sin vira, ungdomen lyssnade i salen till Claras musik, tyst och obemärkt stod Ekmans fosterson i en fönstersmyg och höll sina förargliga röda händer på ryggen, för att döja dem. Gnbben Ekman hade sait sig ner på tu man hand med sin gamla flamma, Mamsell Stenrik, och några andra jemnåriga damer med skrynkliga pannor, talade om lifvets obetydligheter och fru Schlaf hörde på med halfslutna ögon. Hofrättsrådet, fordom kriminal-notarie, roade sig att observera sin nästas svagheter, för att skratta derät och trösta sig öfver sina egna. När jag hör huru herr Ekman fått sin fosterson, sade fru Alm, så undrar jag icke på herr Ekmans välvilja för honom, i synnerhet, som han förtjenar det. Han får naturligtvis bli herr Ekmans arfvinge.n ,Gud bevare mig från att skämma bort en så ung man med så förstörande förhoppningar., Hur menar herrn? Jag har sjelf gått i fattigdomens och ödmjukheten: skola, och vet huru lärorik den är. Jag har fått förmö Igenhet först vid mognare år, och jag vet hvad frestelse Iden medför, jag har likväl kunnat bekämpa dem, jus genom min gjorda erfarenhet, och de väckelser jag fåt deraf. Jag anser det högst skadligt för en ung man att hoppas ett arf, nästan värre än att hafva det, ty egan det af förmögenhet utvecklar åtminstone begäret att ök leller bibehålla den, men under det en yngling endas hoppas oberoende genom arf, underlåter han att utbild förmågan att i verldsliga ting vara oberoende af sig sjeli och förslösar antingen sitt arf, när han får det, eller åt minstone, om han är hushållsaktig af naturen, en go