Aftonbladet – 16 oktober 1851, sida 2

Jag tinker, med Guds hjelp, lefva och dö ogifte, svarade Ekman tvärt. Till hans stora glädje skedde nu uppbrott från bordet; mamsell Stenrik Iade sina hvassa handknotor på hans arm och förde honom, i stilet för att föras af honom, in i förmaket. Ekman teg, men tänkte inom sig underliga tankar. Hofrättsrådet, som varit fru Schlafs kavaljer, vände sig nu til Ekman och sade skämtande: slivad min herre är lycklig, som återfunnit två ungdomsälskarinnor! Jag kände dem också i deras ungdom, le voro begge utmärkta skönheter. De äro en smula förändrade af tiden, men så är också herrn och jag. Men Ekman hörde icke hvad hofrättsrådet sade, ty han hade plötsligt fått se en syn, som förvånade honom på det högsta. Ian återsåg ju här sjelfva 4? 1, hans hjertas allra första föremål, den beundrade sjelf, hon med det förderfvade paraplyet, lifslefvande, men icke det minsta äldrad, såsom de andra begge f. d. skönheterna, men pu mera förskräckligheterna, utan tvärtom om möjligt ännu yngre, ännu mera skär och lufig, än första gängen han säg henne i Storkyrkan; samma mjukhet i mine och åtbörder, samma stilla, ha!ft svärmiska behag i blicken, samma välvilja på läpparna. Det var hon sjelf, Den gamle trodde sig se en andesyn. Den unga flickan, i ljusgrön drägt, med en frisk törnros i det mörkbruna håret, och ännu friskare på kinderna föreföll honom som en himmelsk uppenbarelse, son hjortat att klappa lifligt i den åldrade barrmen. Ton he!sade honom också, med samma obekymrad och öppna blick, som när han fordom talade med he under paraplyet — men fula tre och trettio år hade ju redan förflutit sedan dess — hon borde efter naturens ordning vara en gumma, en vidrig gamma kanhönda — var hon då en förtrollad prinsessa, eller en af dessa sagans lyckliga, som aldrig åldras? . Men förtrollningen löstes plötsligt, då värden presens terade henne för honom med dessa ord: Min dottor Clara, är hon inte öfverraskande lik sin mor, som farbror, (det hade vid bordet kommit derhän) :efter hvad hon berättat för mig, för trettiotre år sedan följde hem ifrån kyrkan! Hör kommer hennes mamma, som nog har förändrat sig mycket., Mamsell Clara hade icke varit med vil middagsbordet, och på värdinnan, för hvilken han i en handväning blifvit proscutcrad, hade han då icke vågat någon