Aftonbladet – 15 oktober 1851, sida 1

stol i vindskupan och såg öfver de mörka hustaken bor i den småningom ljusnande rymden, medan Lisette började att upplösa hennes mörkbruna, ymniga hårflätor. som nedföllo, den ena efter den andra, i naturlig frihet öfver de obetäckta skullrorna, hvilkas varma hvithet, lik vattenliljans, upphöjdes af en mörkgrön morgonklädning af glanslöst siden. Om någon amorin hade stått osynlig på denna på er gång fasta och tillika mjuka skullra och böjt sig fram om det lilla blomstrande barnanletet, skulle han upptäckt i de stora mörkblå ögonen, icke blott en återspegling i miniatur af österns purpurmoln, utan äfven en inifrån hennes hjerta uppgående gryning, första strålarne af en hittills osedd sol. Purpurmolnen i öster l!jusnade, upplöste sig i lätta gyllene dimmor och solen sköt upp med hälften af sin strålande skifva öfver horisonten, då ljödo i detsamma genom luften några toner af obeskriflig fägring, i början svaga, ehuru tydiiga och klara, men sedermera, allt som solen steg högre, blefvo de allt starkare och friskare, men bibehöllo likväl samma smekande, milda lynne, hvari de anslagits. Clara kunde icke urskilja ur hvad instrument de framlockades, de voro klara som en flöjts och böjliga som en violins; alit materielt, allt af metall, träd eller sträng, som annars ofta hänger vid tonerna, hade försvunnit; det var idel välljud och renhet, det var nästan som man förestä ler sig att en ande sjunger, och dock låg deri ett menniskohjertas hela värme. Clara hade fått grundlig undervisning i musik, skötte med utmärkt färdighet sitt fortepiano, hade hört mycket och förstod att bedöma både komposition och utförande, men aldrig förr hade hon blifvit så djupt gripen och hänförd af något annat, som af dessa toner; detfanns i dem någonting underbart och hemlighetsfullt, oaktadt al! deras enke het och flärdlöshet. Hon lyssnade länge derpå utan att säga ett enda ord, medan Lisette flätade hennes lockar. Hon glömde hela sin tillvaro, hon såg icke den alltmera strålande solen. Hennes blickar, hennes själ förirrade sig i den lysande molnverlden, der hon tyckte sig sväfva med englavingar, omsmekt af de underbara tonerna.