tee rr AA 2 RÖ EEE EEE RR AEA NNE, bättre hufvud än denne, kunna väl hålla sina lärjungar i tygel utan så mycket stryk, men vexelundervisningen gör det öfverflödigt, och ännu mera den upplifvande ämnesläsningen, i ställe för den gamla, tröttande klassläsningen. Dock påstås att i gamla skolor ännu här och der skall finnas motsvarigheter till det här skildrade. Knappt hade magistern med sjelfbelåten min intagit sin thron katedern, och lugnat sig, förrän han till sin stora förvåning upptäckte att dubbeldörrarna till skolar stodo vidöppna, och deremellan flera åskådarce, ty uton herr Ekman och tvätterskan hade flera qvinmor i huse samlat sig dit, förnt uppmanade af tvätterskam. Nu tog hon till ordet med gäll stämma: Jo, si nu sir hela verlden hur magistern bär sig åt, näl han lär sina gossaratt älska Gud! Jo, det är hyggligt! De är fan så hyggligt! Attså behandla stackars små barn! Så gjorde icke vår Herre Christus! Han tog dem opp i famnen och talte vänligt med dem! Men det säger jag så alla hör det, Nsbergskans gosse får icke gå här en enda dag mera! De gå i skolan, för att lära sig christendom, och lära sig frukta helvetet. Men här bli de ju vana vid he:vetet. Fan sjelf kan inte värre handtera de odöpta barnen, när han skall lära dem catechesen, än magistern gör med de döpta. Inte är det värdt att magistern rycker på halsduken, Smutsa inte ner den, ty jag tvätta inte mera på kredit åt magistern, och ingen annan heder. lig tvätterska heller. Kom hit du, Pelle Nyberg, jag svarar för att magistern icke törs mucka. Kom du Pelle!a Ekman vinkade på samma gång åt sin. skyddling. Begge gossarna sprungo glada opp från sina lbänkar, och slöto sig till sina beskyddare. Magistern var siå förbiuffad, att han icke vågade yttra ett ord. Tvätterskan aftågade med sin Pelle, och lilla Carl Mitier följde herr Ekman till kryddboden, der han småningom med största uppmärksamhet och läraktighet inhämtade kunskapen om innehållet i alla lådor, och allt hvad, som hörde till kryddkramhandeln: Den gode herr Ekman undervisade så vänligt, och i synnerhet förstod han konsten att lära sin fosterson det aldravigtigaste af allt, nemligen att älska Gad. (Forts. följer.)