Aftonbladet – 11 oktober 1851, sida 2

——N LHHHLlLeLeLJEELHTHLt sig inse skillnaden emellan välgörenhet af egna och an. dras tillgångar. Med polisens tillhjelp fick Ekman veta, att flicka var ett faderoch moderlöst oäkta barn, utan huld elle skyld, att hon hette Maria, och var 8 år gammal. Åren gingo, Maria vexte opp, blef allt vackrare fö hvarje dag, ögonen brunno af allt djupare eld, barme rundade sig, den yra flickan blef stilla och blygsam, oc! fick lära sig allt som Ekman ansåg nyttigt för en qvinna Hon var redan 18 år, nyttjade hatt, kallades mamsell och väckte redan beundran hos alla som sågo henne Hon fortfor att bo hos den gamla frun. Ekman tillbrin gade hvarje söndagseftermiddag hos sin fosterdotter, gjord med henne och vårdarinnan små utfärder i det grön: om somrarna, fann deruti ett obeskrifligt behag och slu: tade med att blifva lidelsefullt kär i den vackra Maria En man vid fyratiofem år, som älskar första gången. och en man med så fast och oböjlig vilja som Ekman. älskar djupt, oändligt, med hela sin varelse. Besvaras hans kärlek, blir han lycklig, och gör den älskade lyck: lig; besvaras den icke, blir han olycklig för hela sin lifstid Ännu hade herr Ekman likväl icke yttrat ett ord til någon menniska, ej ens till Maria, om sin kärlek. Det fanns ett frö till oenighet dem emellan, en fallenhet hos Maria, som Ekman afskydde. Hon älskade musik. Olyckligtvis hade hon ingen röst, utan idel öra Hade hon haft sångens trolleri i sin makt, skulle hor kanhända kunnat försona honom med musiken. Hor hade önskat undervisning på piano, men Ekman ansåg ett piano som en fiende till en qvinnas dygd och som ett hinder för en blifvande husmoder, att uppfylla sina pligter. Om, sade han, det vore att hoppas att hon skullc bli en stor konstnär, eller åtminstone så skicklig, att musiken blefve för henne ett yrke, ett underhåll, en verksamhet för kela lifvet, då skulle hon gerna få lära sig elementerna dertill, men att hoppas det första, vorc att spela ett alltför högt spel, deruti endast några få at millioner kunna nå högsta vinsten, och då hvarje annat yrke är lugnare och mera vinstgifvande än en medelmåttig konstnärs, vore det oförståndigt att uppoffra tid derför. Skall musiken, med ett ord, bli allvar, då må den ingå i uppfostran, men är den blott ämnet till lek på lediga stunder, di måste den försakas. Sålunda tänkte herr Ekman, och lika mel honom