Aftonbladet – 11 oktober 1851, sida 1

SVE R — 4 na -— rd arna terna nt åarna kinder och en ovanlig klokhet tycktes uttala sig i hennes blickar och lugna anletsdrag. Herr Ekman tänkte: Ack om det kunde bli ett dugtigt regn ändå igen! ty han förmådde icke uppfinna något annat sätt att närma sig till henne, än med paraply. Han var en bland dessa jordens lycklige, som alldeles sakna fantasi. Den okända hade dock ett fel i hans ögon; hon syntes honom alltför dyrbart klädd, i siden, plymer och guldnipper; men han tröstade sig dermed, att inger menniska är felfri och att den som har råd må gern: kläda sig grann för att ge de fattiga förtjenst. Jag skulle gerna vilja bli bekant med henne; men hur skal det gå till? tänkte han. Efter ett par månaders förgäfves funderande deröfve. blef han ombedd af en kyrkovärd att göra insamling föl ett välgörande ändamål. Han, som aldrig begärt någo af någon menniska för egen räkning och för intet, tyckt att det var ett svårt uppdrag, men åtog sig det likvä som en skyldighet. Den första, på hvars hjerta har klappade, var just den rödblommiga damens. Han passade på när hon gick ur kyrkan — det var olyckligtvis vackert väder. Han lyfte höfligt på hatten, närmade sig henne och sade: ,Ber ödmjukast! Får jag lof atttala med fruntimret!: Den sköna, som inom kyrkan alltid nyttjat en slöj af fromhet, vände sig nu till honom med blottad hög dragenhet och sade: pHvad behagas?, Mitt namn är Ekman, kryddkramhandlare; jag ha blifvit anmodad att göra en insamling till förmån för ex nödlidande familj, inom denna församling. Jag har haf den äran att se fruntimret här i kyrkan under flera år förlopp och vågar derföre ödmjukast göra början ho den jag . . Här stockade sig rösten; jag ... jag.. hyser mesta förtroendet för. Mycket förbunden, min bästa herr kryddkramhand lare! svarade hon med en knyck på nacken och en sär deles försmädlig tonvigt på hvarje stafvelse i hans titel ,Med hvem har jag den äran att tala ? frågade Ek Iman, då hon icke vidare yttrade något.