Aftonbladet – 11 oktober 1851, sida 1

Jag går visst hit i kyrkan, emedan det är närmare än till Clara, dit jag annars hör, ty jag bor på Stallholmen. Herr Ekmans uppdrag sträcker sig sålunda icke till mig, som bor utom församlingen., . Till alla goda hjertan, min nädiga.n : Jag har för princip, min herre, att aldrig lägga hyende under lasten med att skänka något åt lata tiggarefamiljer. a. Men ,. oh ;Ödmjukaste tjenarinna!s afbröt honom den stolta damen, lyfte en smula på sin frasande sidenkjortel, kråmade ett afsked och vände honom ryggen, hvarvid han, om han haft ögon derför, kunnat beundra en junonisk vext, Men herr Ekman sade blott ett sakta )Usch!), tryckte hatten med häftighet djupare på hufvudet och gick hemåt. Henne vill jag icke hafvax, tänkte han, för min död!s Redan utledsen vid en allmosesamlares roll, tog han hundrade riksdaler af egna medel, skickade dem till kyrkvärden och sade att han icke kunnat insamla mera. På ett helt ärs tid tänkte han icke mera på giftermål, och sade för sig sjelf; ;Dem jag kunde tyeka om hafva andra tagit bort; de lediga äro det icke utan skäl. Alltså blir jag i evighet utan. HE. Herr Ekmöns iredjo gifisrmålsfandering. En dag, då kryddboden var full af kunder, alla otåliga och ifriga, kom också en liten tiggarflicka och begärde att få köpa socker för ett par skilling. Herr Ekman, som i allt handlade efter sin öfvertygelse om det rätta, försedde hvar och en med det han begärt, ickt likt andra, de bättre kunderna först och de fattiga sist utan i den ordning hvar och en inkommit i boden. : följe deraf uppvägde han sockret åt den lilla flickan, in. pan han vände sig till en fru, som kommit sednare. Då han lade fram sockret ät barnet, yttrade frun med otålighet: Nog kunde herrn betjena iolk först och låta er sådan der vänta, m. m., hvad hon i sin förargelse sade, Då herr Ekman vände sig till frun för att blidka henne. trodde tiggarflickan hans uppmärksamhet upptagen, beigagnade sig af tillfället och sprang sin väg utan att be