Aftonbladet – 10 oktober 1851, sida 1

uppfylla tiden till nationaltörsamlingens samamanträdande, för att sålunda finna nya ämnern till artiklar 1 de förnyade konflikter mellan partierna och i de utvecklingar af förhållamIdena som uppstå af sig sjelf, ju närmare man kommer 1852 års med oro förväntade termin. Pressen bär en prägel af den stagnationi det politiska lifvet, som är det naturliga öfvergångstillståndet mellan långvariga förvirrade partistridar och en knsis, som fordrar en bestämd, gruppering och ett energiskt uppträdande; men den vittnar icke heller mindre derom, att osäkerheten och förvirringen inom partierna tagit öfverhand och att nästan intet af dessa styres af en klar grundsats, utan låtta sig ledas eller åtminstone mottaga öfvervägande inflytande af persontiga förhållanden occh yttre tillfälligheter. Det fins knappast någon enda af partifraktionerna eller deras organer, som man kan fritaga från en sådan oklarhet: Bonapartisterna vackla mellan kejsardömet och en mer eller mindre republikanskt färgad republik. De moderata legitimisterna vackla mellan tron på en princip och tviflet på dess genomI drifvande. De deciderade legitimisterna mellan monarkiska traditioner och republikanska sympathier. Orleanisterna mellan ett förfalskadt konungadöme och en förfalskad folksuveränitet. Och republikanerna af olika nyanser vack.a mellan misströstan öfver de närvarande föjrhållandena och obestämda sanguiniska förhoppningar på framtiden. -Under förhandlingarne om grundlagens rrevision visade sig denna osäkerhet hos parttierna; den visar sig åter under striden om upphäfvandet eller modifierandet af den nya inskränkande vallagen, åtminstone hos majiriteten, hvilken lika principlöst, på grund af tillfälliga konsiderationer, tillbakahål:er elller medgifver koncessioner; den visar sig äfven vid uppställandet af kandidater till presidentvalet, icke blott i sjelfva sättet hvarpå parierna söndra sig för att åter oregelmässigt gruppera sig, utan äfven deri, att det personliga intresset framträder i förgrunden, och ännu mer deri att ingen vågar längre blicka in i framtiden, utan nästan uteslutande tämker på det närmast förestående, liksom om Frankrikes historia skulle afslutas med iår 15352. När och huru förvirringen skall upplössas till klarhet kan knappast någon, åtminstome ingen fjermare stående, i detta ögonblick kunna förutsäga. Permanensutskottet har (enligt hvad i gårdagens telegrafdepesch omnämndes) hållit ett sammanträde, i hvilket intet af betydenhet förefallit, om ej att Didier i ett längre föredrag protesterat emot Lon Fauchers tali Chalons. Han fann det vara oförsvarligt att en minister sålunda kunde uppmana sina landsmän att förnärma landets konstitution och de lagar, som det just vore hans pligt att försvara. General Changarnier förenade sig med Dider och utropade bland annat: Lon Fauchers tal kan desavueras, nen aldrig förklaras !, Regeringens vägran att låta Kossuth rea genom Frankrike har naturligtvis väckt stor förbittring hos den demokratiska pressen. Inrikesministerns vägran grundade sig på den omständigheten, att Kossuths pass icke hade i Constantinopel blifvit viserade för Frankrike af republikens minister vid den Ottomaniska Porten; och äfven i Marseille fick han, enligt en skrifvelse från departementets prefekt, endast landstiga för sin hustrus och sina barns helsas sku lv. En tidning i Marseille, Le Peuplev, yttrar härom: Vi känna harmen i hjertat och skamrodnaden i vårt ansigte! I den bitterhetskalk, som den franska demokratien haft att tömma, fattades således denna sista droppa! De hafva beröfvat oss våra friheter, den ena efter den andra; deras fängelser äro fullproppade, deras domstolar äro öfverhopade, belägringstillståndets barbariska hand sölker allt hvad den ännu icke har träffat! Det fattades ännu en juvel i denna martyrkrona för oss, denna vanärans krona för dem! sEn Leon Faucher, en usel stackare, som flera gånger blifvit gripen in flagranti för lögner och skändligheter, flera gånger brännmärkt till och med af sina reaktionära medbrottslingar . . . En Leon Faucher, en låg ränkmakare, brottsliga passioners agent och smickrare. .. En Leon Faucher, en menniska utan heder, renegat, såld såsom en tjenare åt all den närvarande regeringens vanära... .En Leon Faucher kommer ännu en gång att utspruta sitt orena etter på vår franska ära l Det bref, hvari Kossuth anhåller att få resa genom landet, är ställdt till prefekten Suleau för departementet )Bouches du Rhöne , och lyder så här: Herr prefekt! Genom menniskoälskande regeringars äcdla bemedling befriad från min internering i Kiiutahia, har jag nyligen ankommit till Marseiille på Missisippi, som expråös blifvit sänd till min hjelp af Förenta Staternas regering. Jag får nu hos Franska Republikens regering anhålla om fri passage och skydd för att genomresa Frankrike, i afsigt att direkte begifva mig till England. I mitt sällskap äro min hustru och mina tre barn, hvilka jag imnar sätta i skola i London, innan jag begifver mig till Förenta Staterna, för att tacka less regering och folk för den iädla hjelp, varmed de godhetsfullt velat hedra min olycka! Min sekreterare och hans familj, mina barns informator, två oflicerare och en dommestik utgöra mitt resesällskap. Jag ställer min bön, som endast härleeder sig från rent menskhga skäl, under skyddl af den franska äran och edra ädla känslor, hr prefekt, och jag har den äran att försälkra eder om min utmärkta högaktning. Kossuth.. Ombord på de amerikanska Förenta Sta