Aftonbladet – 9 oktober 1851, sida 2

skap, dels fruktade han att göra någon. Han kände in gen qvinlig varelse, mera än en döfstum gumma, son besörjde hans tarfliga uppassning, och som han af barm hertighet underhöll. Han kunde således icke ens tal: med henne eller ge henne något uppdrag i kärleksväg Visserligen kommo och gingo dagligen qvinnor af all: åldrar och klasser i hans bod, som var beryktad för god: varor och goda priser, men förhållandet mellan prutand och obilliga kunder och en samvetsgrann köpman är nä: stan ett litet krig, som sällan förvandlas till förtrolighet I storkyrkan, som han alltid besökte hvarje söndag. hade han upptäckt trenne fruntimmer, som alla tre behagade honom, men han kände icke en gång deras namn. och kunde på länge icke uppfinna något sätt att närme sig till dem. Han började tycka att det var ett oförnuftigt bruk att män och qvinnor i en kyrka icke få sittc jemte hvarandra; han hade så gerna velat göra bekant skap med sin tillkommande uti Herrans hus; ty på tea: tern hade han aldrig varit, emedan han blifvit uppfostra i en tid, då skådespel ansågos tillhöra syndiga nöjen. Numro ett af de tre, som voro på hans hjertas för. slag, var yngst, något blek, väl men enkelt klädd, oci hade i herr Ekmans ögon alla qvinliga behag. Han följde henne alltid på något afstånd ur kyrkan, men vågade al drig tilltala henne. Slutligen hände sig en gång att högs få personer voro i kyrkan, och regnet smattrade på ru torna, när presten läste välsignelsen. Det unga fruntim ret gick ut. Herr Ekman följde henne som vanligt, mer något närmare än annars, med en önskan att kunna var: henne till nytta på något sätt emot ovädret. Men ack! hon hade paraply, såväl som han. När hon kom ut på trappan spände hon sitt parapl då i detsamma en häftig väderil ryckte tag deruti, vänd ut och in på det och slog henne 1 ansigtet med en stört skur, så att hon ofrivilligt steg tillbaka och släppte pa raplyet, som slängdes af vinden ett godt stycke fram pi atan. g Det var min lycka!tänkte Ekman, och skyndade fram till den beundrades hjelp. Först satte han i hen: nes hand sitt eget stora, bastamta bomullstak för ettäkte par, och sprang sedan med en kryddkrämares vanlig: