Aftonbladet – 7 oktober 1851, sida 2

Me livg MINIMOTO ersöka och afbilda densamma, men att dessa icke de lemna nägon tolkning. huru stället redan så längt tillbaka i tiden väckt forskares uppmärksamhet, förflöto likväl fyra och halft sekler innan det äter blef undersökt. Oren härtill torde få sökas i den omständigheten att sos ofsannämnde arbete utkom i tryck först tre dra är efter dess författande. Det var den förnte Ole Worm som dernäst — omkring år 1640 — platsen i kritiskt skärskädande; och efter honom te under loppet af 1700-talet ätskilliga andra anvarier, både svenskar och danskar, att närmare la förhållandet. Men resultatet blef alltid detsam.: ingen förmädde läsa de runlika strecken. Sä stod saken ända till är 1833. Dä beslöt Det ngelige Dauske Videnskabernes Selskab att till mamo sända en vetenskåplig kommittå för att lemna slutlig och nöjaktig undersökning om detta mörkrdiga minnesmärke från nordens forntid. Komitten bestod af den berömde fornforskaren Finn agnusen och tvenne andra lärde (bland dem geolon Forchhammer), ätföljde af en landskapsmålare. mma sommar anlände dessa herrar till platsen och rjade genast låta rensa den frän öfvertäckande storf och jord. Derpå uppdrogos med krita de ika strecken eller linierna, dessa granskades och afcknades, och innan kort hade man ett porträtt af unamo. Men ingen kunde heller nu lösa eller tyda de förnderliga tecknen. Och de lärde foro hem till sitt land igen. Nu skulle resultatet af deras forskningar meddelas t allmänheten i tryck och teckningar. Och se — noder tiden blef den så vidt och bredt omtvistade gåun ändtligen löst: bindenyckeln vardt funnen. Detta träffade i Maj mänad äret derpi. Den 22 Mai m Bftermiddagen, berättar nemligen Finn Magusen, då jeg havde efterseet den 1:ste Correctur af et 1:ste Aftryk af den Kobberplade, der forestiller oe af Indskriftens Characterer, som af Prof. Forchammer vare erkjendte for at vere inhugne eller rembragte ved Kunst, fik jeg tilfeldigviis det infald t forsöge Indskriftens Lasning bagfra eller fra Höire il Venstre. Strax leste jeg da, uden mindste HinIring, Ordet hiiltexinn (hildekinn eler hyldekinn), g de övrige fulgte snart efter uden nogen synderlig Besvrerlighed ved att lese Indskriften saaledes, men sllers efter de Regler, hvorefter man i Island (og dere Lande) fordum har pleiet samt tildeels endnu oleier at oplöse de s låte Binderuner (inviklede eller sammeni Iskrev jeg Ordene samt fandt straxttede Runer). Efterhaanden ned ar rdene, affattede i detoldat åe vare, med Undr e Sprog 05 u fuldkommen regelrette, endog aillitererede Vers i det saakaldte Fornyrda(Oldtidens Versemaal), ogsaa kald t Starkadralag — Sterkodders Versemaal, sc ynligviis af det Kvad, som denne Kiempeskjald sigcs at have digtet om Braavalleslaget, i hvilket Kong Harald Hildetand omsom. Allt eftersom de s. k. bokstäfverna icke voro borthuggna eller fö vittrade läste Finn Magnusen följande ord (här återgifna på nyare svenska): v Hildekin riket (regeringen) intog (mottog) . . . Gard inhögg (runorna) -. Ole ed gaf (aflade trohetsed) . Odin vige (helge) runorna .... (Mätte) Ring få .... fall på mull .... Alf(er), älsk g8-gudar ..s Ole (öfvergifve) .... Odia och Frej .... och asars slägt .... förderfve, förderfoe .... våra fiender .... Unne Iarald .... en stor seger!n Denna i högsta grad öfverraskande upptäckt, uttydningen af en inskrift, som allt sedan sexhundra är tillbaka förklarats vara oläslig, väckte naturligtvis stor uppmärksamhet och antogs allmänt för god, när Finn Magnusen på förhand publicerade densamma i en litterär tidskrift, hvarvid han dock förbehöll sig att utförligare utveckta förhallandet i det framdeles utkommande verket om Runamo. Emellertid beslöt Berzelius, vår store kemist, tre lär derefter (1836) att göra en färd till stället. En knappt farbar väg förer dit, säger han, och begagnas endast sommartiden till mindre skogsprodukters hemj förande. Denna väg leder flerestädes öfver blottade I berghällar, hvilkas yta är afrundad och mycket skroftllig genom atmosferens olika inflytande på de mineIralier, hvaraf de bestä. Vägen fortsättes tvärt öfver sjelfva inskriften, som just på de ställen, der hjulen a bar den största likheten med en huggen in Detta är i så mätto oväntadt, som man skulle tro att bjulen bort småningom utplåna inristningen; ilmen de vagnar, som på denna väg begagnas, hafva I merendels oskodda hjul. Stället, der inskriften finnes, är någorlunda högt och sluttar ät venster tem-? ligen starkt ned till en med skog glest beväxt dal af föga utsträckning. Den betecknade platsen (ett ormlikt band, omkring 40 alnar längt och icke öfverstigande en fot i största bredden) befanns emellertid vara definitift densamma, som Finn N t f Men var uppmärksamheten förut s g set större, offentligt förklarade samtlige figurerna på Runamo icke annat än — af naturen bildade sprickor, de en gäng af trapp i granit, säsom det a talesättet lyder ). Si t om Runamo har Berzelius meddelat i Hist. Vitterbh. och An iqv. Akad. Handl. del. 14, sid. 367. Jedan han utredt meningen med orden gänga och ,trapp ), lemnar ban den särskilda belysningen löfver lokalen. Endast den delen af gången, säger han, vöfver hvilken vägen gär, synes hafva varit obetäckt. Det öfriga visar dels äldre, dels nyare spär efter jordens loch massans afrymning. På högra sidan om vägen, i riktniogen från Hoby, smalnar gängen af och dess Anlkomlisa utkilning är betäckt af mossa och lägväxt skog. Det stycke af denna gäng, på hvilket skogs vagnarnes hjul i århundraden arbetat, innebåller för, I djupningar, som likna med mejsel uthuggna runboksiäfver till den grad, att ingen kan förtänkas, som för sädana anser dem, oaktadt deras form icke inpassar på nägot af de hittills kända run-alfabeten. Betraktar man dem på båda sidor om vägen, så visar sig att ju mer gången utvidgar Sig, ju större, mera åtskilda och ju mindre räta och runlika blifva dessa impressioner, så att man väl med bestämebet kan säga, att de ristningar, som förete sig i en breare del af gängen, hvarifrån jorden nyligen — nodligen af de danska 1 da — blifvit atrymd, ie iro annat än helt naturliga sprickor i gäng-ärten. 2, ag Följer man sedan gängen mot dess smalnande ända, n..å visar sig att figurerna, i förhällande till gängens sfsmalnande, aftaga i storlek och tilltaga i täthet, just så som fallet borde vara, om de vore naturliga prickor i bergarten, hvilket ä en annan sida troligen cke varit händelsen, om de vore en med mejsel utde nuggen skrift särdeles på de ställen, der gångens 7 ilsredd medgifvit flera rader runor af vanlig storlek. ite lär man äter ut från den idcen att, om nägra af niI vör synliga figurer icke äro annat än helt naturliga re sprickor i bergarten, de allesamman ieke heller torde Ve dara annat, så uppkommer den fråga huru de figurer, PP som så tydligt likna uthuggna runor, kunnat af naH. urliga orsaker få ett sädant utseende. och Bergarten, som inuti är svartgrä, nära svart, är i arytan, der ristningarne finnas, genom luftens inflyin: ande ljusgrå och ser anfrätt ut. Alla dessa kanter F. Jpeh hörn, äfven de, som icke tillhört någon bokstafs,Töildning, hafva undergätt samma afrundning och anVet l natning som den, hvilken visar sig på kanterna af Det le efter utseende inhuggna fördjupningarna. Det är mc Åsäledes klart, att bergartens yttersta yta blifvit på !egJidens längd vittrad och affrätt genom yttre naturter. iga infiytelser, att der en spriokas båda insidor beterÅ 3 nt undergå samma slags vittring, h r sprickan mäst tur slifva bredare och djupare, rundas kring kanterna och Bo)) En annan svensk, fornforskaren Nils Reinhold Broci) man, lärer redan 1762 hafva förklarat ifrågavarande figurer likaledes för ett naturspel.. ng:l-) Med gang förstår man i korthet en af någon anohnan berg-art, än den omgifvande, fylld remna, uppcotl kommen genom stelnandet och afkylningen af den i första tiderna smälta och flytande bergmassan. (S4 bar man t. 1 gängar.) Trapp äter Hö ot