Aftonbladet – 6 oktober 1851, sida 2

Z—76F vilket snart skulle vara allena på jorden, ochj Gud ingaf den tröstlöse fadren tanken att åt markis T... anfortro sin värnlöse son. — Då denne fick veta af det testamente som illfallit honom, tackade han innerligen Gud, som sände honom en varelse, den han kunle älska, en själ, den han kunde dana till let goda, ett hjerta, i hvars erkänsla han en dag skulle finna belöningen för sitt ädelmod. Snart var den unge Henrik i sin andre fars Armar. Bertha. Henrik! ; Henrik. Förlåt, min fru, jag uttalade detta namn likasom jag skulle ha uttalat ett annat. Om detta skulle kunna minska det intresse, som jag önskar att ni ville egna min historias hjelte, så skall jag ombyta namn. Vi skola kalla honom. . . . Alfred, till exempel. Bertha, Min Gud, herr grefve, namnet gör ju ej till saken. ; Henrik, Min hjelte då . . vartio år gammal när han trädde under Puisays gästfria tak. Son till en man, den der tillbringade sitt lif i krig eller i garnisoner, äng från Paris, hade det stackars barnet, som från lifvets första timma varit beröfvadt sin mor, dess smekningar och omsorger, aldrig smakat sällheten af en innerlig och värm tillgifvenhet, Då han nu såg. sig ett föremål för en varm och upplyst ömhet, då han blef smekt af sin välgörare och vid alla stunder vårdad af dennes hand, kände den unge Hinrik sitt hjerta fyllas af en sonlig kärlek, som nästan liknade gudomlig dyrkan, och från det ögonblicket svor han att helga hela sitt lif åt dens ycka och glädje, som allra först hade öppnat bans unga hjerta för vänskapen och tacksamheten. Gossens helt och hållet vårdslösade uppfostranoch hans föga odlade förstånd erhöllo, under den kunnige och nitiske markisens skickliga händer, en förvånande hastig